”Vår generation kommer flippa ur” skriver två 95:or i Aftonbladet den 25 januari.
Texten kan sammanfattas så här: Någon kallade folk vi känner för horor. Vi som var redan var frustrerade blev än mer frustrerade och vår lösning blev att välla ut i stan. Våra krav var… eh, vi vet inte, men vi är rösten av en ny generation. PS. Polisen är dum.
Är du ung och ditt liv är svårt? ALLA har en historia att berätta: Mobbning, rasism, arbetslöshet, glastak, utanförskap… Inget du har upplevt är du ensam om.
Sedan har vi de som får ovanstående att likna ett Disneymanus med sina berättelser om fängelse, förföljelse och folkmord.
Att livet suger lite är dessutom inbyggd i migrationens natur. Den som börjar om från noll hamnar årtionden efter, något inte den bästa av politiker kan trolla bort. Det är omöjligt att få det lika bra som de vars farfarsfar levde här. (Och ej heller de har ett problemfritt liv.)
Jag hackar inte på ungdomarna, vars kreativitet, intelligens och potential jag är absolut övertygad om. Det är just därför som jag blir arg på vissa s.k. vuxna.
Det är en björntjänst – nej, oförlåtligt SVEK – att ursäkta och legitimera icke-konstruktiva handlingar med hänvisning till Utanförskap och Frustration. Om alla med dessa känslor hade ”flippat” hade Sverige bränts ner flera gånger om.
Varför applådera, bekräfta och uppmuntra ungdomarnas frustration, när man kan påminna dem om hur bra de har det (trots allt), visa på alla möjligheter och vägleda dem till lösningar
Utanförskapet har blivit en gyllene gudom som tycks förklara alltings existens. Det har blivit Vägen och Målet i stället för återvändsgränden som det är. Vissa mäter den, andra beskriver sina känslor inför den. Hur många har konkreta strategier för hur fanskapet ska rivas ner?
Debatt och prat är inte ett självändamål, utan en tillfällig sträcka för att förstå problemet och sedan komma överens om en lösning.
Den svenska integrationsdebatten har dock fastnat i en metadebatt där man diskuterar motdebattörens förkastlighet och debatten om debatten mer än faktiska argument.
När ungdomar gör något dumt ropas det ”utanförskap” och vi får höra hur hårt livet i förorten är. Säger någon att studier, arbete och ambition kan hjälpa en komma bort så klagas det på att man ”vänt förorten ryggen”, ty den är fantastisk och full av potential. När man frågar hur den potentialen odlas berättas om något projekt där kidsen uppmuntrats rappa om sin vardag och bejaka sin förortssvenska, fastän denna sociolekt inte hade existerat utan kass integrationspolitik. Cirkel sluten.
Budskapet blir: Det är synd om dig, men du har inget ansvar, det är andras fel. Hata överordnade, men älska vad deras sämsta beslut har skapat hos dig. Du är full av potential, men förbättra inget hos dig själv.
Jag bor nu i Kurdistan (norra Irak). Den dyraste och mest anrika elitskolan, där barn till politiker och ambassadörer pluggar, kan inte jämföras med valfri skola i en svensk förort. Den mest frustrerade och urflippade svenska förortsungdomen har alltså en långt bättre utbildning än de rikaste barnen här, vars fäder äger oljefält!
På kort tid har Kurdiska regionen jag nu bor i genomgått en enorm ekonomisk tillväxt. Hade det varit möjligt om kurderna hade suttit och klagat, väntande på att den irakiska centralregeringen skulle fixa allt? Folk hade all anledning att flippa ur eller tycka synd om sig själva; Regionen utstod gasbomber och folkmord på 80-talet! Staden Hewlêr var platt för 20 år sedan. Nu är det en vibrerande stad som spås bli nästa Dubai.
Kurdiska regionala regeringen gör mycket, men massor är kvar. Jag ser konstant vuxna och ungdomar ta tag i saker och ting själva: De startar organisationer för kvinnorätt, djurrätt, natur och miljö, fler parker, filmfestivaler, lokala TED-föreläsningar, ungdomsseminarier där man ställer frågan ”Hur löser vi nutida problem?”.
Man kan tycka att svenska politiker suger, men likväl har vi det bättre än de flesta i världen. Om inte det är en hoppgivande tanke så vet jag inte vad som är.
Kan det bli bättre? Absolut. Men då bör man uppmuntras ta lite eget ansvar: Vad är problemet? Vad kan göras (utöver att planlöst välla ut i staden)? Saknas jobbmöjligheter? Uppmuntra ungdomar att starta företag! Lyssnar inte politiker? Lär ut hur man lobbar för sina hjärtefrågor! ”Orrar” på instagram? Ypperligt tillfälle att lära kidsen något om syn på sexualitet, lagar om förtal respektive internetsäkerhet.
Ungdomar är vår framtid sägs det. Men om framtiden inte vet vad den vill spelar det ingen roll hur många miljarder staten pumpar in.