Arabiska auktoritära regimer skakas nu i grunden eller är på väg att falla. Detsamma gäller också många vanföreställningar om människor i arabvärlden. I årtionden har dessa regimer använt hotet om islamistisk fundamentalism för att manipulera sina allierade i väst: ge oss stöd, eller så kommer extremisterna att ta över. Förskräckta västländer har beslutat att satsa på den djävul de redan har lärt känna.
Arabvärlden och dess under lång tid åsidosatta medborgare har nu avslöjat ihåligheten i detta stöd, och detta på ett sätt som har överraskat nästan alla - islamisterna mer än några andra. De miljontals tunisier, egyptier, libyer och alla andra som har hamnat i centrum har levererat sex särskilt framträdande buskap
1.
Det första och mest övergripande budskapet är att de arabiska folken verkligen har fått nog av sina diktatorer och av de som har stöttat dessa diktatorer. Det tog decennier att komma till denna punkt, men det har äntligen skett.
Den genomsnittliga åldern för en arabisk stat under den postkoloniala eran är 60 år, och under en stor del av den tiden har den nya, styrande eliten fått tid och utrymme för stats- och nationsbyggande.
Efter självständigheten var den överväldigande uppgiften till en början att anpassa lokala identiteter till ärvda koloniala gränser – och att, på samma gång, lösa upp tidigare panarabiska stämningar. De styrande hävdade att dessa strategiska behov rättfärdigade att sätta utveckling före demokrati; några åberopade det ohållbara begreppet ”kulturell särart” för att påstå att demokrati är olämpligt för araber. Resultatet blev en modell som byggde på säkerhet och auktoritär kontroll.
Dessutom användes kriget med Israel för att hånfullt framställa politisk öppenhet och demokratisering som en distraktion från arabernas sak. Men båda projekten misslyckades. I stället för att nå framsteg och seger förvandlades de flesta arabstater, både monarkier och republiker, till korrupta familjeföretag, omgivna av små opportunistiska grupper, skyddade av grymma säkerhetsapparater och uppbackade av likgiltiga västmakter. Inga aspekter av det sociala, politiska och ekonomiska livet skonades från korruptionen och odugligheten.
Det här var tvunget att få ett slut, och nu har det fått det, med ett uppror av människor som inte längre är villiga att förnedras. De har förklarat att den tid de styrande fick för att skapa livskraftiga politiska och ekonomiska system nu är över.
2.
Det andra budskapet från upproret kväser härskarnas gamla stridsrop, att det enda tänkbara alternativet mot deras styre är ett islamistisk övertagande. Det är lite för tidigt än, men det finns flera tecken på att den pågående utvecklingen kan vara en fruktbar tredje väg bortom en sådan dikotomi. I Tunisien, Egypten och Libyen är den ledande kraften i revolutionen en ny generation av utbildade ungdomar vars modiga insatser har slagit an i alla samhällsskikt och kringgått den traditionella (och ineffektiva) oppositionen.
Framgångarna med att mobilisera många inom den ”tysta majoriteten” visar att miljoner araber är trötta på både status quo och varje religiöst motiverat framtida alternativ. Islamisterna är visserligen inflytelserika i den arabiska världen, inklusive i dessa tre länder. Men de är bara en del av den politiska scenen, och de har hittills visat en förkärlek för maktdelning framför maktfullkomlighet.
3.
Det tredje budskapet är att den förändring som revolutionen inlett inte har formulerats av någon elit, eller implementerats genom en militärkupp eller styrts av utländska krafter, utan inspirerats och genomförts direkt av folket. Det faktum att dessa människor är de enda som står bakom förändringarna ger araberna hopp om att deras öde äntligen är i deras egna händer. Den nya eran kommer att definieras av folken själva – inte av någon revolutionär junta eller monarki som handlar i folkets namn.
4.
Det fjärde budskapet är att denna utbredda arabiska protest i grunden är politisk. Kraven på jobb och bättre levnadsvillkor är katalysatorer, och de är viktiga i sig, men politiska ambitioner har blivit ledstjärnan. I Tunisien var den ledande parollen för jasminrevolutionen: ”Vi lever på bara vatten och bröd, men utan Ben Ali”. I Egypten gavs uttryck för samma idé: ”Folket vill ändra ordningen”. Människor gömmer sig inte bakom blygsamma och kortsiktiga krav, utan vill ändra det politiska systemet i grunden. Detta är ett dramatiskt och kompromisslöst skifte.
5.
Det femte budskapet, vilket den styrande eliten och deras externa finansiärer måste begripa, är att ytlig stabilitet som bygger på väpnad säkerhet inte längre är ett alternativ. Denna modell må ha överlevt under en längre tid, men de aktuella händelserna visar att den så småningom imploderar. Västvärldens kortsiktiga strategi att köpa sig stabilitet och samtidigt blunda för förtrycket avslöjar ihåligheten i dess demokratiska värderingar.
6.
Det sjätte budskapet är att de auktoritära regimernas tidigare fria händer förlamas i en värld som länkas samman av gränsöverskridande satellittäckning och sociala medier. Vågorna av protester i arabiska länder har utvecklas organisatoriskt i sociala medier som Facebook och Twitter; blir synliga på gatan; för att sedan plockas upp och förmedlas via satellit och internationell TV.
Detta gör att säkerhetsarbetet för underrättelsetjänster och militärer mycket svårt. De har varken kunskapen eller verktygen för att undertrycka elektroniskt baserade motståndsrörelser. Inför massiv, obeväpnad beslutsamhet, och under omvärldens noggranna övervakning, har dessa säkerhetsapparater och de regimer de skyddar avslöjats som papperstigrar.
Khaled Hroub
Direktör för Cambridge Arab Media Project i samarbete med Centre of Middle Eastern and Islamic Studies vid universitetet i Cambridge
Översättning: Rikard Ekholm och Lisa Irenius. Texten är en lätt uppdaterad version av en tidigare publicerad text på sajten Opendemocracy.com