Religionen i dag
Många har förstått, även i det sekulariserade Sverige, att religion berör starka känslor. Tron har kunnat bygga fantastiska katedraler och många pärlor till sockenkyrkor. Den kan också riva ner, både Twin Towers i vår tid och Jerusalems tempel en gång. Stark tro liksom stark anti-tro är krafter att räkna med, mer än ideologier till sist.
Anders Bäckström reflekterade en essä i UNT 7/1 över en norsk studie och frågade sig om sekularisering råder i Norden eller inte. Grace Davie, känd engelsk religionssociolog och gästforskare och föreläsare även i Uppsala, gav 2002 ut sin provokativa Europe: The Exceptional Case. När det gäller religion är det Europa som avviker. Övriga världen behåller sitt religiösa engagemang. Det talas till och med om ”religionernas renässans” och ”Guds hämnd på gudlösheten”. Också England och Sverige jämförs. Om England sägs: ”Believing but not belonging”, människor lever med tro i någon form men tillhör vanligast inte någon kyrka eller ett samfund. I Sverige gäller ”Belonging but not believing”. Människor tillhör kyrkan men tror inte. Undantaget inom undantaget.
De flesta har förstått att teologer, kristna såväl som i andra religioner, bedömer såväl trons innehåll som dess yttre former olika och är inte sällan oeniga. Religion är inget lättfångat fenomen, även om inte minst sekulära bedömare, humanister, ateister och media gärna framför trosvissa påståenden om hur det förhåller sig.
Anders Bäckströms tes är väl att religionen i folkleden fortsatt är intakt fast det inte ser ut så i kyrkostatistik och tillhörighetsregister. Den är bara dold. Det kan mycket väl ligga något i det. I Svenska kyrkans centrala kansli, och några av frikyrkornas också, tas det till utgångspunkt för en policy med syftet att behålla så många medlemmar som möjligt, av omsorg om deras väl men också för ekonomins skull. De berörda kyrkosystemen ligger därför lågt med det som är udden i deras nedärvda budskap: att Gud blev människa i Jesus Kristus, julens kärnbudskap, och att ”Gud var i Kristus Jesus och försonade världen med sig själv”, påskens proklamation.
I den nedtoningen ligger ett fenomen, som religionssociologin egentligen vet om: det är kyrkan i meningen dess offentliga företrädare och dess teologer, som sekulariserats. Det gäller stora delar av Europa, särskilt dess norra områden. Den som reser tåg i januari kan läsa en artikel i Kupé om återkomsten för new age, eller dess andra skörd, ett fascinerande utbud av folklig tro. I anslutning till den ställs under rubriken ”Svenska kyrkan då?” några frågor till vad journalisten uppfattar som Svenska kyrkans tankesmedja.
Där sägs att Svenska kyrkans uppgift nu som förr är att ”berätta för människor att Gud vill dem väl” och ”Gud är god”. Vi kan inte utgå från att människor känner till bibelns berättelser, varför vi firar påsk etc. En praktisk tillämpning av det sägs vara att satsa på ”populära” gudstjänster och att vi låter människor själva vara med och utforma sina dop, vigslar och begravningar. ”Vi varierar utbudet för att nå olika grupper”. Den som känner till kristen tro, vet att den är något annat.
Den som vill ta del av en bedömning av hur det har kunnat bli så, att det är kyrkan och inte folket som sekulariserats, kan läsa Göran Häggs imponerande verk Gud i Sverige. 550 sidor är mycket men nuläget finns på hundra sidor mot slutet.
Under julen har många varit med och sjungit Bereden väg och Var hälsad sköna morgonstund, Stilla natt, heliga natt och hört Adams julsång i köpcentra. Tydliga texter med centrala kristna trosföreställningar, ”Han frälsning åt oss gav” och andra. Det har de av allt att döma inget emot, hur de nu än förhåller sig till det. Det som blir ett alltmer akut problem är om kyrkans ledande företrädare synes ha det.
Biörn Fjärstedt
biskop emeritus i Visby och nu Uppsalabo