Hur ska vi förhålla oss till devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större” ovanför ingången till Universitetsaulan?
Statsvetarprofessor Leif Lewin föreslår att Thomas Thorilds ord byts ut mot ”Frihet är det bästa ting” från biskop Thomas frihetsvisa (UNT 24/9). Mot detta invänder docent Mats Lundström att Thorilds ord inte alls måste vara auktoritära. I stället kan man enligt Lundström dra paralleller till förnuftsvännen John Stuart Mill, som ansåg att vi måste ha frihet just eftersom vi alltid måste fortsätta söka sanningen (UNT 6/10).
Båda sidor missar dock grundproblemet. Till skillnad från vad Lewin vill göra gällande så är Thorilds devis ingalunda ett uttryck för akademisk ofrihet i förhållande till den politiska makten. Där har Lundström helt rätt i sin invändning. Men inte heller är det rimligt att som Lundström tolka Thorild som en åsiktsfrände till Mill.
Thorilds tänkande strider mot kärnan i all akademisk verksamhet: det fria och jämlika sanningssökandet. Men det riskerar även en utrensning av hans devis att göra.
Låt mig först nyansera Lundströms porträtt av Thorild. Mycket riktigt var Thorild radikal. Men hans politik grundade sig varken i någon ödmjuk inställning till sanningen eller i omsorg om den enskilda individen. Medan Mill framhöll systematiska undersökningar och öppen diskussion, ansåg Thorild tvärtom att det rätta endast kunde uppfattas intuitivt av några få ”genier”. Ibland krävde Sanningens triumf rentav undergång och förintelse av denna skenbara värld. I likhet med många tänkare under 1700-talets sista överhettade decennier var Thorild alltså en stormig förromantiker snarare än förnuftsvän (se Den Svenska Litteraturen: Upplysning och romantik av Lars Lönnroth och Sven Delblanc, Bonnier 1997).
Thorilds tankar är alltså milt sagt tveksamma som utgångspunkt för ett fritt universitet. Vi lärare och forskare vill knappast framstå som den intuitiva Sanningens skräckinjagande överstepräster.
Men för den skull ska vi inte som Lewin föreslår byta ut Thorilds citat mot biskop Thomas frihetsvisa. Dels har jag lite svårt att se hotet mot den akademiska friheten symboliseras av ”dansken”, som ju var målet för biskopens frihetsvisa till Engelbrekts och det svenska självbestämmandets försvar. Dels är det vanskligt att ändra en central del av en historisk byggnad. Om vi inte bevarar vår historia kan vi inte heller ifrågasätta den.
Men framför allt undrar jag vad det säger om oss som universitet om vi rensar ut just det som ger upphov till mest diskussion. När vi, som Lewin beklagar, ständigt blir påminda om Thorilds devis så får vi ju en anledning att angripa den och nyansera bilden av Uppsala universitet. När jag föreläser på Statskunskap A i Universitetshuset ger Thorilds ord till exempel ett ypperligt tillfälle att diskutera frihet och sanning med studenterna. Detta skulle vi alla kunna göra mer systematiskt.
Den frihetliga impulsen borde inte vara att eliminera, utan att nyansera och utmana det besvärliga med hjälp av goda motexempel. Redan nu behöver vi inte ens gå över Fyrisån för att hitta en uppsaliensisk inspirationskälla. Framför Universitetshuset står en staty av poeten, historikern, tänkaren och rektorn Erik Gustaf Geijer (1783–1847).
Geijer förblir en av Sveriges viktigaste vänner av både frihet och sanning. Till skillnad från Thorild underströk han alla individers personlighet och politiska jämlikhet. Han stred mot slaveriet och för allmän rösträtt. Likt Mill försvarade han yttrande- och tryckfriheten med att sanningen ständigt måste omprövas i fri debatt.
”Det enda, som försäkrar giltigheten och framgången av laglig både ordning och förbättring är”, menade Geijer, ”den fria diskussionen”
Detta var inte heller bara tomma ord. Geijer var nämligen länge konservativ, men ändrade slutligen sin position efter smärtsam omprövning. På nyårsdagen 1838, efter en middag hos landshövding von Kraemer på Uppsala slott, kom Geijer ut som liberal. Det var en omskakande nyhet i dåtidens Sverige (i dag hade troligen #det Geijerska avfallet översvämmat Twitter och andra opinionskanaler).
När Geijer hyllades av Uppsalas studenter svarade han såhär:
Fordrar man av en lärare framför allt överlämnandet och befästandet av på förhand fullt genomtänkta och avgjorda övertygelser, så har jag illa svarat mot en sådan fordran. Mina övertygelser, min hela bildning har befunnit sig i en ständig utveckling. Den har utvecklat sig med Eder, genom Eder, för Eder. Lärande andra har jag själv oupphörligt lärt. (….) Studerande är allt vad jag varit, allt vad jag är, allt vad jag ännu bliver tills livets krafter domna.
I denna anda av ödmjukhet och ständig bildning bör vi akta oss för att riva ut Thorilds devis. Tvärtom bör vi berätta om den, kritisera och diskutera den. Geijer kan då påminna oss om att vi kan ha samma oförtröttliga aptit på både frihet och sanning.
Källa: Citaten från Geijer kommer från John Landquists bok Geijer. En levnadsteckning (Norstedts 1954)