Betyg på all kultur?
Betyg hör inte hemma i kritiken. Eller, jag ska säga litteraturkritiken – eftersom det är mitt område. Jag är inte film- eller musikkritiker, och även om kritiken är en sammanhängande genre är den också differentierad. Allt är inte likadant och behöver heller inte vara det. En tradition av betygsättning finns redan inom dessa områden, och det är inte min uppgift att tycka något om den.
Det finns många och goda argument mot att sätta betyg på litteratur, som jag ser det. De flesta invändningarna är dock av den typen att man enkelt kan vända på dem: Risken att läsaren bara ser till betyget och inte till hela texten, kan snabbt omvandlas till chansen att betyget väcker intresse för en text som annars inte skulle bli läst. Så kan man argumentera in absurdum.
Egentligen finns bara ett tungt vägande skäl mot betyg i litteraturkritiken, som jag vill anföra. Ett enda. Och det är detta: Kritiken ska handla mindre om värdeomdömen. Inte mer.
Den enda rimliga väg för kritiken att gå i en tid då dess utrymme verkar krympa är mot ökad fördjupning och bort från allt som andas konsumtionsupplysning. Som kritikern och översättaren John Swedenmark mycket riktigt påpekat: En kultursida är ingen köpguide. Det är inget trivialt påstående, det är tvärtom helt avgörande.
Kritiken kompromissar mycket redan i dag. Texterna blir allt mer snuttifierade, kritikerna får uruselt betalt. Det är inte gnäll. Det är fakta. Ändå anser jag att vi har en vital litteraturkritik i Sverige i dag. Jag tror inte att kritikens död är nära förestående. Men det finns gränser för hur långt kritiken måste följa tidningarnas logik i stället för tvärtom.
Som viktigaste argument för betyg anges ofta ledorden konsekvens och tydlighet. Det kan vara nog så bra saker i många sammanhang, men det är inte i de begreppen kritikens styrka ligger. Litteraturkritik är en litterär genre i sig, ett slags essäistik. Essäistik handlar som bekant om att försöka, om att pröva. Ambivalens är en mycket viktigare ingrediens i en recension än konsekvens. Därför att det är sådant livet och konsten är: mångtydigt.
Litteraturkritiken handlar inte om att tala om för läsaren om en bok är bra eller dålig. Boktips kan man få på annat håll. Kritik handlar om att skapa ett samtal om litteratur, sätta verket i ett litterärt och samhälleligt sammanhang, diskutera stilistik och berättarteknik. Naturligtvis också fundera över dess kvaliteter. Men till det behövs finare verktyg, inte trubbigare. Kritiken behöver mindre tycka, mera tänka.
”Du talar om en kritik sådan den ser ut i den bästa av världar”, har det sagts mig i den här diskussionen. Visst gör jag det. Det vore för mig helt otänkbart att utgå från något annat.