Håkan Lindgren skriver i UNT 19/12 att social läsning - läsning där du via internet kan ta del av andras läsupplevelser - är ett led i "kriget mot koncentrationen". Boven är e-boken som tvingar "läsningen att bli social på samma sätt som din facebooksida är social". Men läsning, slår Lindgren fast "är ingen social aktivitet, läsning är asocialt - där ligger dess stora värde."
Finns det någon läsning som är asocial, med SAOL:s definition "från samhället avvikande"? Läsning är ett fundament i vår kultur, och läsinlärningen något av en samhällelig rit. Läsning är en förutsättning för demokrati. Genom att knäcka läskoden blir du en del av en större gemenskap.
"Att kunna läsa bra", skriver biblioteksprofessorn Lars Höglund, är inte bara en grundkompetens i dagens komplexa samhälle, utan också väsentligt för integration i samhället." Dålig läsförmåga innebär omvänt en ökad risk för utanförskap, och för möjligheten till utbildning och i förlängningen arbete. Till asocialitet, skulle man kunna tillägga.
Så är det inte "osocial" Håkan Lindgren menar att läsning skall vara? Alltså en aktivitet som praktiseras i ensamhet? Jag har inget emot den enskilda, koncentrerade läsningen. Men jag ser heller ingen motsättning mellan den och det fenomen jag beskriver i min artikel "Tillsammans är vi läsare" (UNT 15/12). Det jag har svårt för däremot är axiomatiska värderingar om läsning, sådana som implicerar att en viss sorts läsning är bättre än en annan.
Håkan Lindgren ser e-boken (eller digital läsning, jag vet inte riktigt) som en del av en samtida tendens om han kallar "kriget mot koncentrationen". Lite lustigt i sammanhanget är att han i samma stycke uppmanar läsaren att gå till Spotify (ett internationellt företag med en online-musiktjänst som erbjuder strömmad musik över internet) och leta upp en låt av Elvis Costello för att ha som "soundtrack" till hans "spanarexempel". Läsaren skall alltså avbryta sin koncentrerade läsning och bege sig ut på vida världens webb. I föregående stycke hänvisas också till en artikel till en online-tidning. "Asocial läsning"? Knappast.
Min artikel behandlar den digitala läsningen som ett socialt fenomen. Läsning har alltid haft sociala dimensioner, det är sant. Det jag ville säga var att de sociala aspekterna nu givits ny aktualitet, då de tekniska villkoren - och förutsättningarna - är annorlunda. Jag försöker inte lura någon att tro något annat. Jag ser en potential i att läsa böcker i webbläsare, och att den läsande får ta del av andras synpunkter om och kring den lästa texten. Jag tror att detta berikar.
Min artikel Tillsammans är vi läsare är ett utkast till den mer djuplodande uppsats som skall publiceras i Riksbankens Jubileumsfonds Årsbok för 2012. Här diskuterar jag mycket riktigt e-bokens karaktär av läslogg. Faktum är att det finns allvarliga integritetsproblem med mjukvaruföretagens övervakning av vår läsning. Å andra sidan, mjukvaruföretagen är inte intresserade av vad just Håkan Lindgren i Uppsala tycker om den eller den boken. Det är läsarna som grupp som är av betydelse.
Jag säger som Henrik Berggren på läsplattformen Readmill, när boken blir digital varför inte dela den? Det fina är förstås att vi har en valmöjlighet. Vi är inte ålagda, tvingade att dela vår läsning. Som läsare liksom som person får du vara hur asocial, eller osocial, du vill.