På onsdagskvällen visas sista delen i SVT:s reality-serie Konstkuppen då Lena Philipsson beger sig till Tierp och utmanar konstnären Johan Zetterquist. Konstkuppen hör till den senaste tidens mest kritiserade svenska reality-serier. Varje avsnitt berättar om en känd konstnärs återkomst till en ort, företrädesvis en svensk landsortshåla, för att skapa ett utmanande konstverk som skall placeras i det offentliga rummet. Är invånarna nog vidsynta för att kunna ta till sig konstverket? Och hinner konstnären bli färdig på en vecka?
Det verkar som om Konstkuppens existensberättigande ifrågasätts därför att programmet inte informerar oss om konst på ett igenkännbart sätt.
Reality-tv lever på infotainment och ger inte kunskap i systematiserad form, så som ett traditionellt faktaprogram gör. Jag tror att det inte minst är på den punkten som Konstkuppen sviker recensenternas förväntningar. Konstkuppen har inget uttryckligt informerande eller värderande innehåll, utan berättar i stället om konst i en form som kritiker associerar med reality-tv:s föraktade subgenre, dokusåpan.
Fördumnings-tv, slog Fredrik Virtanen fast i sitt premiäravsnitt av tv-domarna i Aftonbladets webb-tv. Han fann det konstigt och ytligt att fria till publiken med Lena Philipsson som programvärd när man talar om konst. SVT:s chef Eva Hamilton var gäst hos Virtanen och försäkrade att det kommer att göras fler försök att presentera kultur i nya format för att locka en bredare publik.
I likhet med Hamilton tycker jag att kritikens sågning av Konstkuppen är orättvis. Själva förpackningen av konstinnehållet har stött på patrull, och i reaktionerna anar jag ett eko av motsättningarna mellan hög och låg kultur.
Enligt redaktören för programserien Konstkuppen ville produktionsbolaget ta upp temat offentlig konst utifrån perspektivet att man drabbas av den vare sig man vill eller inte. Hur reagerar vi då? Deras tanke var också att publiken skall fascineras av att följa ett konstverk från idé till färdigt verk. Målgruppen var inte kultureliten utan helt vanliga människor. De skall känna att konst kan vara roligt och att man kanske vill se mera!
Det är naturligtvis möjligt att lära sig en rad saker via reality-tv, och vi behöver nog ompröva vår inställning till lärande genom genren.
Enligt min mening är det klart att man kan göra ett bra program om konst i reality-tv:ns form, vilket några riktigt bra avsnitt av Konstkuppen bevisar. Avsnittet med Marianne Lindberg De Geer innehöll till exempel möjligheter att lära sig om hur en konstnär inspireras och genomför sin idé. Det är A och O för bra program att de skall handla om engagerande ting, och det gjorde denna berättelse om De Geers konstverk som utgick från pappans självmord.
Engagerande var enligt min mening också berättelsen om Carolina Falkholts graffitimålning. Och det är sällan en konstnär så öppet förklarar meningen med sitt konstverk som senast Juan-Pedro Fabra Guemberena. Konstkuppen är helt enkelt, ramberättelsen till trots, folkbildande.