Få högtider är så traditionsbundna som just julen. Den 24:e december kommer de allra flesta svenskar att göra samma sak som de gjorde förra året. Det är julstrumpa på morgonen, Kalle Anka klockan tre, klapputdelning och julmiddag. Vi samlas med familj och utför ett slags årlig ritual i givmildhetens och fridens tecken som dessvärre sällan blir som vi tänkt oss. Över det svenska folkhemmet hänger skräcken inför en så kallad Norén-jul, en jul där lögner avslöjas och hemligheter uppenbaras med ångest och familjegräl som efterföljd. Det handlar om en skräck inför avförtrollningen av den dag som rymmer så många förväntningar och omgärdas av ett gemytligt skimmer. Att julens överdrivna konsumtion utarmar vår jord är också något man helst ska tiga still om för att bevara julfriden, likaså om produktionsvillkoren för sömmerskorna till de nya jeansen.
I onsdags (4/12) släppte Djurrättsalliansen bilder och filmer från svenska grisfarmar. På bilderna kan man se hur det nafsas på döda grisars trynen, det vadas i avföring och flera grisar är såriga, och har avbitna knorrar och blödande öron. En gris ligger och gnager på en klöv. Denna kannibalism är inget normalt beteende hos grisar utan tyder på trauma och stress. Industrifarmade grisar lever inga lyckliga liv. Tidigt tas de från sin moder och lever därefter hela sitt förkortade liv instängda i trånga burar, på ett betonggolv. Den enda gången de får chansen att se dagsljus är den lilla biten mellan gård och slaktbil.
Många grisar föds upp till att just bli skinka på julbordet. Steget mellan den glaserade julskinkan och svenska grisars levnadsvillkor är långt, ursprunget är väl dolt och det finns ingen direkt likhet mellan det rosaaktiga köttet och dessa ursprung som levande varelse. Grisens liv är förvandlat till ett fetischerat objekt. Den franska filosofen och sociologen Jean Baudrillard talar om vår tid där det verkliga saknar ursprung och verklighet. Den vakuumförpackade rödrosa köttbiten i kyldisken refererar inte tillbaka till en kropp som levt och känt den varma sommarluften och den kylslagna vintern som du och jag. Den har helt andra tecken knutna till sig, som matprogrammens mysighet, restaurangupplevelsen, minnet av, eller fantasin om den perfekta middagsbjudningen.
Djurrrättsalliansens bilder är ett sätt av avförtrolla världen, för genom sitt åskådliggörande av livet bakom köttet tvingar den sin betraktare att förhålla sig till vår självpåtagna rättighet att utsätta andra kännande individer för ett stort lidande. Jag tänker på den oerhörda kraften som finns i åskådliggörandet när jag läser James Joyce klassiker ”Ulysses”. Få böcker kretsar i lika hög grad kring mat och kroppslighet, Leopold Bloom äter och skiter, han ser bundna nötkreatur hasa sig fram över gatan. ”Torsdag, just det. I morgon slaktdag.” Joyce låter Bloom fundera över köttätande, vegetarianism och djurens smärta med samma anslag som döden, faderns självmord och fruns otrohet. Joyce litterära projekt återupprättar sambandet mellan tinget (som en köttbit) och dess ursprung (slakt och levande kroppar), ett samband som idag effektivt döljs av marknadsföring och förpackningsteknik.
I en artikel i Aftonbladet (30/11) menade en genetiker att människans ursprung är en korsning mellan schimpanser och grisar. Människan och grisen delar vissa unika egenskaper, våra ögon påminner om grisens och liksom människan har grisen utstickande näsa och ögonbryn. Artikeln är lätt att skratta bort men den visar på något intressant: våra uppenbara likheter. Och liksom vi kan grisen känna smärta, njutning och har behov av närhet. Tänk på det innan du köper årets julskinka. Att avstå behöver inte bli en förlust. Tänk istället som Leopold Bloom. ”Det ligger ändå mycket i vegetarianernas fina smaker från myllan.”