Debatt: Israel och skulden

Antijudiska lögner är byggda av små skärvor av sanning som brutits loss ur sitt sammanhang. Lögnen börjar med utpekandet, med att judar beskylls för det lidande som uppstår i samband med något så allmänmänskligt som affärsverksamhet eller konflikter.

Jag skulle kunna klippa ihop bilder av människor som lidit av judiska bankirers verksamhet och få er att glömma att jag lika gärna hade kunnat fokusera på bankirer med en viss skostorlek. Innan ni hann tänka efter skulle ni automatiskt – i någon del av hjärnan som associerar bilder och andra tecken till varandra – koppla samman judarna med girighet och den krisande globala finansen.

Det är på så sätt filmen Gazas tårar (SVT 20/12) fungerar. Den innehåller sanna och närgångna bilder på döda kroppar och barn som förlorat sina föräldrar. Om bilderna fick mig att reflektera över människan och hennes krig skulle filmen vara en antikrigsfilm, som det påstås. Men det är inte sant.

Gazas tårar är ingen berättelse om människan, hennes krig, hennes sorger och hennes död. Den lyfter ut judarna – ”yahoud”, som det talas om i filmen – ur berättelsen om människan. Den drar en gräns mellan judar och människor. Judarnas roller spelas av maskiner och ansiktslösa soldater. Dessa mekaniska figurer tycks jaga obeväpnade föräldrar och barn. Något krig syns inte till. Det finns ingen konflikt, inga tusentals Hamasraketer, inga judiska terroroffer, bara omänskliga mördare – ”de är omänskliga” – och deras människooffer som guden fördömer – ”må Gud hämnas på dem”.

Lögnerna är framkallade vid klippbordet, av Vibeke Lökkeberg som beställt material av palestinska filmare. Tekniken är enkel, men effektiv. Mitt i en kärleksfull scen klipps en krigsmaskin in så smidigt att jag först inte ser att människorna och maskinen är filmade vid olika tillfällen. Det kalla maskinljudet hänger som ett hot över de varma människorna. Det är klippningen och ljudsättningen som får mig att tro att judarna jagar obeväpnade föräldrar och barn. Efter ett crescendo av snabba växlingar mellan bilder på fallande bomber och bilder på barnlik nås klimax: Ett barns klotrunda, döda ögon stirrar rakt in i kameran, rakt in i mig och judarna anklagas för överlagt mord.

Filmen inramas av en replik i två delar. I inledningen säger en sörjande flicka att hon vill bli jurist för att ”ställa judarna inför rätta”. I slutscenen berättar hon varför: ”för att de dödar barn och stjäl vårt land”. Filmen igenom har budskapet präntats in om och om igen med hjälp av kontrastskapande bildpar: Vi människor kan inte tillåta de barnamördande judarna att ha en egen stat med en egen försvarsmakt.
Den stora lögnen är att judarna inte är mänskliga. Den lilla lögnen är att Israels försvarsmakt är ute efter att döda barn och andra oskyldiga civila. Om det senare vore sant skulle statistiken se annorlunda ut. Andelen Gazabor under 18 år är 55-60 procent. Andelen barn som dog under Gazakriget är, enligt palestinska källor, cirka 20 procent. Det dog betydligt färre kvinnor och flickor än män i Gaza. Hamas har medgivit att cirka 700 av de cirka 1400 döda var kombattanter – uniformerade och icke uniformerade. Jämfört med andra liknande militära operationer var andelen civila offer låg i Gaza.

Men vad hjälper fakta? Inga torra siffror i en tidning kan få bort kopplingen mellan den judiska krigsmaskinen och det döda barnets ögon ur mitt minne. Associationen fanns där redan innan jag såg Gazas tårar. Filmen förstärker bara en lögn jag hört och sett så många gånger att jag skulle svara ”Israel” på frågan ”Vilket lands försvarsmakt associerar du automatiskt med barnamord?” Jag har hört radioprogram där anonyma röster säger ”de dödar barn”. Jag har läst artiklar om Israels barnamordiska armé. Jag har läst en saga i Aftonbladet om israeliska judar som mördar ungdomar för att stjäla deras organ och amerikanska judar som profiterar på organen. Jag har sett en filmsekvens från 2000 där den palestinske pojken Mohammed al-Dura kryper ihop i sin fars famn och skjuts ihjäl. Det har senare visat sig att pojken inte dödats av någon Israel, men vad hjälper det? Vad kan forskares svårtillgängliga rapporter göra åt de associationer som kommer innan man hinner tänka medvetet? Hur kan fakta och förnuft motverka propaganda som får hjärnan att per automatik knyta en symbol för något judiskt kollektiv till en symbol för något ondskefullt – i värsta fall till Hitler?

Att jag automatiskt associerar Israel och judar med barnamord oroar mig. Hur reagerar då inte andra, som inte sysslar med ämnet och som kanske redan känner en särskild motvilja mot Israel som judiskt hemland? Gazas tårar är en mycket stark film. Den kräver inte bara kunskaper utan också en aktiv viljeansträngning för att associationen inte ska bli till en falsk dogm som framkallar vrede eller hat mot judar. Den kommer att sätta spår i människors minnen och den här texten kommer att glömmas bort.

Varför då skriva? Det är ju inte lönt. Men jag får inte ge upp, inte ens när det verkar hopplöst; när svenska nyhetsredaktioner håller tyst om att partier som vinner val i arabvärlden är djupt antisemitiska, när public service konsekvent bryter mot sina egna regler i fall av antiisraelisk partiskhet, när uppmärksammandet av antisemitism misstänkliggörs som antidemokratisk verksamhet och när svenska judar måste vara försiktiga med hur de klär sig och vad de säger. Det är ju just då man inte får ge upp; inte bli en passiv åskådare till antisemitismen, som i värsta fall – med hjälp av ”antikrigsfilmer” som Gazas tårar – leder till krig och barnamord.