Har finländare och rikssvenskar helt olika smak när det gäller litteratur?
Det kan tyckas så om man ser på mottagandet av den roman som fått mest uppmärksamhet i Finland i vinter, Ulla-Lena Lundbergs Is. Den har vunnit Finlands motsvarighet till Augustpriset, Finlandia (därtill utsedd av vår förra president, Tarja Halonen, som förklarade att hon är "förälskad" i den), den har sålt i rekordstora upplagor på såväl finska som svenska, den har nominerats till Nordiska rådets litteraturpris och den har varit ett samtal vid alla middagsbord.
Framför allt har den höjts till skyarna av recensenterna. Den kanske mest inflytelserika finlandssvenska kritikern Pia Ingström skrev att det tack vare "en koncentration och frenesi som ställvis är hypnotiskt suggestiv" kändes som "en ynnest" att läsa den. Som medlem i Nordiska
rådets prisnämnd förklarade hon att den är "skriven med stor kompositionsmässig och språklig finess." Den finskspråkiga kritikern Antti Majander som skrev i Nordens största dagstidning, Helsingin Sanomat, var inte mindre betagen. Enligt honom är Is "andlöst vacker", ett verk en ung författare inte hade kunnat åstadkomma och inte många äldre heller.
I Sverige har det låtit annorlunda. Först var Aftonbladets Hanna Nordenhök kallsinnig: "Lundberg förlorar sig i normalprosans detaljer och vardagligheter utan att få läsaren att fatta varför just den här berättelsen och de här människorna måste vara livsnödvändiga att följa." Rubriken lyder: "Is full av o-öden utan förtätningar."
I Dagens Nyheter kom recensionen först på tröskeln till det nya året och Maria Schottenius huvudärende var att säga ifrån att romanen inte håller för Nordiska rådets pris. Hon hittar inte "djupet i gestalterna, drivet i storyn eller skärpan i språket" och tycker snarast att boken för tankarna till Skärgårdsdoktorn eller Saltkråkan.
Hur ska de här olika synsätten förstås?
En förklaring har med kontext att göra. Både Pia Ingström och Majander är förtrogna med - och har respekt för - Ulla-Lena Lundbergs författarskap i stort. Is, skriver Ingström, "knyter an till nästan allting hon skrivit innan, genom antingen personer och miljöer eller genom sitt stora tema, förlusten av en älskad människa." Vilken finländsk läsare som helst lär dessutom se att boken handlar om en miljö som är mycket långt från Skärgårdsdoktorn och Saltkråkan: det är efterkrigstid, det råder brist på allt utom förhoppningar.
Majander blir särskilt intressant när han antyder att utbytet av Is har med ålder att göra: "När jag var yngre" skriver han "skulle jag säkert ha avbrutit läsningen. Nu däremot är jag inte riktigt säker på vilka eller vems sorger jag begråter." Det är här, precis här, som jag personligen känner igen mig: också jag har glömt allt vad recensentdistans heter, också jag har gett mig hän, låtit mig beröras på djupet. För mig handlar Is om tillvarons ohjälplighet och om hur sorg inte går om utan fortsätter att värka och verka i dem som lever vidare med den. Och om det grymma i att varje sörjande sist och slutligen är ensam med sin sorg - också i en familj. Det är en ohjälplighet som blir desto effektivare som första delen av romanen präglas av så stor hoppfullhet och så mycket vilja att bygga ett meningsfullt livsverk.
Nu ska man ju inte behöva ha läst ett helt författarskap för att ta ställning till en enskild roman. Men ibland har jag tänkt att författare liksom kompositörer borde få ange tempo för hur deras verk ska avnjutas och Ulla-Lena Lundbergs Is är förrädisk såtillvida att den verkar lättillgänglig men i verkligheten kräver långsamhet. Annars kan man bara påminna sig vad både den amerikanske filosofen Stanley Cavell och Olof Lagercrantz har sagt, nämligen att det inte bara är vi som läser böckerna utan också böckerna som läser oss.
Men: Frågan huruvida finländare och rikssvenskar har olika smak hänger ändå kvar. För att få den besvarad skulle vi behöva få långt fler rikssvenska recensioner av finlandssvensk litteratur. Som det nu är blir de tvärtom hela
tiden färre.