Det finns en Strindberg för varje smak och tycke. I en artikel i Aftonbladet på Strindbergs födelsedag den 22 januari gör Göran Greider honom till en radikal Arvid Falk, romanfiguren i Röda rummet. Magnus Ringgren polemiserar i sitt svar mot denna förvrängt enögda bild av ”den röde titanen” och menar att Strindberg är sig själv nog. Ja, alla har sin Strindberg och spottar och svär åt andras Strindberg. Men vem var han själv, denne litteräre kameleont?
Strindbergs signum är att han byter stil och ideologi minst en gång per decennium. Det är ingen tillfällighet att han var gift tre gånger och däremellan både hatade och avgudade kvinnor. Kvinnor, ideologier och litterära moden konsumerade han med lika stor aptit. 80-talets radikale samhällskritiker ersattes av 90-talets ”galne” esoteriker och guldmakare bara för att i sin tur ersättas av ännu en personifiering av gåtan Strindberg nästa decennium.
Att som Greider göra Strindberg till arbetarklassens store vän och beskyddare är inte bara naivt utan ren historieförfalskning. Men det bryr sig inte Greider om. Bara han får kidnappa Strindberg för sina egna syften. Greider ser allting i rött och därför har han förlorat all trovärdighet när det gäller att bedöma ett så komplext författarskap som August Strindbergs. Själv skulle han ha sett rött om han fick läsa Greiders historieförfalskning.
Hur är det då med poeten Strindberg? Han är kanske radikal i några dikter i debutboken Dikter på vers och prosa (1883), till exempel ”Lokes smädelser” där dessa rader står att läsa: ”Tidens gudar, som jag smädat, / smäda vill jag än en gång!” Men det är en snabbt övergående fas. I hans två andra diktböcker Sömngångarnätter (1884) och Ordalek och småkonst (1905) blir han å ena sidan en frän ideologikritiker som kritiserar människors fångenskap i olika ideologier och å andra sidan en djupt personlig bekännelsediktare. I synnerhet hans dikter riktade till Harriet Bosse andas en ångest och övergivenhet som borrar sig ner i existensens djup. Originella är också sådana tankedikter som ”Rosa mystica” och ”Skapelsens tal och lagar”. Denna sida av hans författarskap måste omvärderas. Poeten Strindberg håller samma klass som det bästa av hans dramatik och romankonst.
Göran Greiders syn på Strindberg är inte bara naiv utan helt lögnaktig. Han får sätta ut så många strindbergska utropstecken han vill. Faktum kvarstår att hans uppfattning känns både förlegad 60-talsnostalgism och grumlig 2010-talsrevisionism. Han får gärna vara en röd Strindbergskramare men det kan inte få bli den officiella Strindbergsbilden detta jubileumsår. Vilken Strindbergsbild vill vi ha? Nationalskalden är värd en mer nyanserad framtoning som erkänner det gåtfulla i författarskapet och inte tvingar in det i en snävt politisk fålla. Att politisera Strindberg är att reducera honom till en megafon för en klasskamp anno dazumal. Röde August à la Greider kräver sina motbilder. Det är en fråga om att ärerädda Strindberg som författare och människa.