I en artikel i Svenska Dagbladet (3/12) tar John Sjögren upp problemet med att prata om människovärde i vårt sekulära samhälle. Han menar att för att alls kunna tala om människovärde måste begreppet relateras till en transcendens, till något större utanför människan. Detta större brukar ju benämnas Gud. Men Sjögrens argumentation om människovärdets transcendenta garant är väldigt naiv och rentav farlig. Det som skänker människan hennes värde är att hon blivit skapad till Guds avbild och därför är hon i sitt innersta gudomlig. Det är en föreställning som inspirerat dagens terrorism och som orsakat mycket blodspillan genom historien. Att vara skapad till Guds avbild ger IS-krigaren rätt att döda de som inte anses ha den rätta tron. En transcendent Gud kan aldrig tas till intäkt för människovärdet.
För att förstå vad människovärde innebär måste vi ställa två frågor. För det första: vilket människovärde pratar vi om? För det andra: vad innehåller begreppet människovärde? I våra dagar är det just innehållet i begreppet människovärde som är viktigast. Den första principen blir då att det mänskliga livet är okränkbart. Det är en humanistisk princip som måste vidgas till att gälla allt liv eftersom vi står inför hotet av en sjätte utplåning av liv på jorden. Den andra principen är att alla människor har lika värde, en annan humanistisk tanke. Det har lett till formuleringen av de mänskliga rättigheterna som grundar sig på frihet. Innehållet i människovärdet är alltså att livet är okränkbart och att alla människor har rätt till sin existentiella frihet som omfattar alla andra friheter.
När vi pratar om människovärde, är det också viktigt att ställa sig frågan vilket människovärde det handlar om. Idén är inte oproblematisk. Människan måste själv legitimera sitt värde och inte någon transcendent Gud eller politisk ideologi. Kommunismen och nazismen hade sin perverterade syn på människovärde vilket ledde till totalitära system.
Att skapa vårt värde som människor utgör en humanistisk mognadsprocess. Historiskt sett är därför det sekulära samhället ett viktigt stadium. En historisk chans att äntligen nå existentiell mognad! Det menar Sigmund Freud i ”Vi vantrivs i kulturen” och jag håller med. Den sekulära människan befinner sig i denna världen och möter för första gången sin egen existens ansikte mot ansikte. Det är början på förverkligandet av det sanna människovärdet som kräver en lång kamp. Det är ett tänkande som pekar mot framtiden, inte mot det förflutnas gudsföreställningar.
Visst måste vi våga diskutera vad människovärde innebär i dagens samhälle. Men glöm Gud. Människan är människans mål. Det är hennes öde. En avgörande fråga blir varför människovärdet hela tiden kränks överallt i världen medan vi pratar så vackert om nödvändigheten att respektera alla människors rätt till liv och frihet. Varför blir pratet om människovärde alltför lätt tomprat? Därför känns det faktiskt förljuget att tala om människovärde i en tid av våld och hat. Ändå måste vi fortsätta göra det.