Moderna museets auditorium var välbesökt i torsdags. Den nya överintendenten, tillika Sveriges kanske enda superstjärna på den internationella konsthimlen, Daniel Birnbaum, trädde fram inför offentligheten. Tillsammans med filosofen och kritikern Lars O Ericsson diskuterades konstens gränser. Ett högaktuellt ämne: Anna Odell har fällts i domstol efter att i konstens namn utmanat psykiatrin, och Sooreh Hera har ännu inte fått visa sin konstvideo på temat homosexualitet och islam på någon konstinstitution.
Vad hade då Birnbaum att säga? Kanske inte så förfärligt mycket trots allt. Men Birnbaum fångade oss ändå. Det var en ödmjuk, lyssnande museichef som trädde fram. Med ett leende på läpparna, blicken på publiken – aldrig nonchalant eller för självsäker – tog han varje presumtivt problem som ett sätt att ta sig vidare i diskussionen.
Det kanske mest intressanta var att Modernautställningen diskuterades så lite. Birnbaum proklamerade att han inte var här för att ”försvara eller kritisera utställningen då den var på plats när han tillträdde.” Nog vill vi alla veta vad han tycker om den. Men kanske var hans ”tystnad” talande nog? I stället diskuterades engagerat redan nämnda konstnärer, samt verk av bland annat Olafur Eliasson (som färgade Stockholms ström grön), Stig Sjölund (underhållning som konst) och Oleg Kulik (spelar aggressiv hund).
Diskussionen var ett steg i rätt riktning för museet. För även om Birnbaum var lite försiktig med sina egna åsikter, är det positivt att Moderna nu ser ut att bli en plats för ett seriöst samtal om konst igen. Jag ser fram emot ett digert och aktuellt seminarieprogram samt en museichef som faktiskt är intresserad av samtida konst. Det här kan bli bra.