Anteckningar i marginalen är en personlig historia. Det vet alla som någon gång fått med sig en lånebok där en tidigare läsare lämnat spår; det är som att upptäcka en hemlighet.
När man redan från början vet att ens marginalanteckningar ska bli lästa, och att de som läser dessutom är införstådda med att det är jag som skrivit dem, blir hela processen annorlunda. En viss självcensur är ofrånkomlig; inga onödigt hårda invektiv (förbannade idiot!), inga svordomar (vad i helvete menar hen här?), inga könsord (ni fattar själva).
Att skriva om en bok är ett selektivt arbete och inte alls samma sak som att skriva i en bok under läsandets gång. För mig är detta att anteckna i en bok ett spontant, oreflekterat svar i en dialog som pågår mellan mig och texten. Och sådana omedelbara, intuitiva reaktioner avslöjar också något om mig själv.
Inte bara det man skriver, utan också de understrykningar man gör - eller till och med de hörn man viker ner - kan vara något som i vanliga fall inte är för andras ögon. Och är det något jag blivit varse under arbetet med att göra den här kritikerversionen av Merethe Lindströms Dagar i tystnadens historia, så är det att min läsning i det första skedet är en historia om identifikation; om det som slår an något ur mitt eget liv.
Det finns förstås också rent yrkesmässigt antecknande, en metod jag ofta använder mig av när jag ska skriva om poesi eller facklitteratur. När jag läser poesi antecknar jag ofta, nästan alltid i blyerts, för att förstå; när jag läser facklitteratur eller essäer använder jag vilken penna som helst för att reflektera och föra resonemang som jag vet att jag kan komma att använda i min recension. Av någon anledning - kanske för att formen bara är sådan? - använder jag sällan de anteckningar jag gör i prosaverk i mitt arbete. De brukar snarare vara ett sätt att hålla en bit av kritikverksamheten för mig själv.
Mina anteckningar i Dagar i tystnadens historia handlar mycket om det som är bra, om utropstecken, och beundrande omdömen. Med en annan bok hade det kunnat vara på ett helt annat vis - det finns ingen anledning att vara överdrivet snäll när man skriver i marginalen.
När man läser en riktigt bra roman betraktar man den i stunden som en bit verklighet, en värld att kliva in i och ta på lika stort allvar som den som är utanför pärmarna. Därför handlar mycket av mina anteckningar om Lindstöms huvudpersoner, Eva och Simon. Jag analyserar deras relation, fäller moraliska omdömen om deras tillkortakommanden, blir galen på hur de ömsesidigt dömer varandra till tystnad. I en recension är det sällan jag behandlar romankaraktärer som riktiga människor, då har de återigen blivit en del av det som ska vara i fokus - nämligen verket - men när jag läser gör jag det.
Och när det gäller Merethe Lindströms romanvärld är det ovanligt lätt att bli involverawd i dessa personers liv, för att hon lyckas med bedriften att göra dem samtidigt så skarpa i konturerna för läsaren och så stumma inför varandra. Tystnaden opererar på flera plan i romanen; först som den helt konkreta tystnad som den åldrade Simon gått in i - han har helt enkelt slutat att tala. Men bakom den finns lager av lager av ackumulerad tystnad, i deras gemensamma liv och i de liv de båda levde innan de träffades. Tillsammans med Lindströms sparsmakade prosa, möjligen ett slags tystnad i sig, uppstår en mängd luckor för läsaren att själv fylla i. Kanske är det därför som det är så ovanligt lätt att anteckna i Dagar i tystnadens historia - där finns en berättelse som väntar på att fyllas på?
Själv är jag förtjust i att ta del av vad andra människor skrivit i böckerna de läser. Det kan få mig att förstå både boken och den som antecknar bättre; det blir en ytterligare dimension av den ursprungliga texten och av livet. Men framför allt visar anteckningar i marginalen hur djupt personlig läsning är. Det som jag stryker under och sätter dit fem utropstecken och en smiley vid, skulle kanske ha gått en annan läsare obemärkt förbi - och så måste det vara.