“Hästkött kan bli den nya smaken för 2013 för välbärgade bobos, borgerliga bohemer”, förutspådde en artikel i The Times i julas. Det finns tecken på att hästköttet är på väg att göra comeback, menade den brittiska tidningen: ”särskilt i chica parisiska restauranger där sofistikerade middagsgäster finner njutning i att bryta tabun.”
Och nog fick hästköttet en comeback år 2013. Men inte riktigt på det där chica och sofistikerade sättet.
I mitten av januari meddelade det irländska livsmedelsverket att dna från häst hade hittats i hamburgare som såldes av flera livsmedelskedjor. Som bekant har horsemeat-gate sedan dess spridit sig från land till land i Europa.
I veckan återkallade svenska livsmedelsjättar som Axfood och Dafgård ytterligare en mängd produkter. De är osäkra på vad deras pannbiffar, köttbullar och korvar egentligen innehåller. Hästköttskandalen bara växer.
Den framstår gärna som en typiskt samtida företeelse. I en artikel på SVT Debatt skriver socialantropologen Maria Sandberg att ”just oron inför maten vi äter tycks vara den moderna människans lott”. Hon konstaterar hur dagens industrialiserade matproduktion skiljer människorna från maten de äter: ”Den moderna konsumenten är distanserad från maten och dess ursprung, och vet inte heller exakt vad det är hon äter.” (25/2)
Men även om dagens livsmedelsindustri skiljer sig radikalt från forna tiders är oron för maten, tja, gammal skåpmat. Den franska historikern Madeleine Ferrières har skrivit en intressant bok om Histoire des peurs alimentaires, maträdslornas historia, från medeltiden till 1900-talet. (Boken finns även i engelsk översättning: Sacred Cow, Mad Cow: A History of Food Fears.)
700 år före galna ko-sjukan fruktade exempelvis konsumenter i franska Mirepoix getter som betedde sig märkligt. Vågade man äta dem? År 1303 undertecknade lagstiftare och yrkesmän ett avtal som tillämpade ett slags försiktighetsprincip: försäljningen av getkött förbjöds till dess att man säkert kunde veta att det var ofarligt. Men killingar gick bra att äta, de var ju så möra och goda!
Medeltidens nyblivna stadsbor kände stor osäkerhet inför vad de stoppade
i sig. För att de skulle få insyn i produktionsprocessen bestämdes på sina håll att alla djur måste slaktas innanför stadsmurarna – så att de som bodde där kunde ha koll på djuren som passerade.
I Paris rådde i slutet av 1600-talet en stor brödkris. Det sades att det ”drottningbröd” som de parisiska bagarna bakade var hälsofarligt.
En kommitté bestående av konsumenter, läkare och forskare tillsattes och på dess inrådan beslutade till sist parlamentet att förbjuda drottningbrödet.
Men maträdslornas historia visar också att det inte går att lagstifta eller informera bort dem. Rädslan för potatisen bestod länge i Frankrike trots att universitetet hade slagit fast att den var ofarlig.
Det är heller ingalunda en längtan efter total kontroll och säkerhet som driver livsmedelkonsumenterna, konstaterar Madeleine Ferrières. Tvärtom präglas matintaget av motstridiga värderingar.
Och om det är något som hästköttskandalen visar är det väl detta – vår motsägelsefulla relation till maten.
Som Maria Sandberg påpekar i sin artikel: vi har bestämt att hästar inte tillhör kategorin mat, men vi är inte beredda att betala vad oxkött kostar.
Dagens konsumenter verkar förvänta sig högkvalitativ mat till ständigt extrapris. Och de håller envist fast vid att vissa djur kan ätas och andra inte, utan att formulera varför.
Det är förstås inte kul att bli lurad av Findus lasagne. Men i längden är det också ohållbart att lura sig själv: att grisar, kor, får och höns skulle lämpa sig avsevärt bättre som mat än hästar.
I själva verket är det problematiskt att äta industriproducerat kött över huvud taget, med tanke på såväl djuren som miljön och den globala livsmedelsproduktionen. Att producera ett kilo nötkött kräver samma mängd energi som att producera sjutton kilo potatis.
Verkligt chict vore om vegetariskt blev ”den nya smaken” för 2013.