I långa stycken är Magasin 3: s samlingar en enda mans verk: det är konsthallens chef David Neuman som med tämligen oinskränkt makt haft finansiärernas (läs Robert Weil och Proventus AB) förtroende att köpa in konst. Ofta har det skett i anslutning till konsthallens utställningar, som under dess mer än 20-åriga existens hunnit bli ganska många.
När Magasin 3 nu ägnar hösten åt en presentation av verk ur dessa samlingar har man låtit tre av konsthallens intendenter svara för var sitt personliga, tematiska urval under den gemensamma titeln Thrice upon a Time.
Elisabeth Millqvist har botaniserat bland klassiska motiv som porträtt och landskap, medan Tessa Praun fokuserat på konstnärerna och deras skapande rum. Richard Julin slutligen har valt att låta själva begreppet Samling vara ledande i sin arkitektoniska gestaltning av urvalet.
Konceptet har sina klara fördelar; tre olika synsätt och tre skilda temperament gör att samlingarna belyses ur en rad olika vinklar och att verken får olika läsningar beroende på vem och vad som varit vägledande vid urvalet. Det innebär också att de tre ”kapitlen” inte är åtskilda med vattentäta skott utan i stället mycket medvetet tillåtits att överlappa varandra. Däremot ska man som besökare inte vänta sig igenkänningens omedelbara glädje. Knappast några av de nu exponerade konstverken har nämligen tidigare visats i konsthallen. Däremot har de representerade konstnärerna haft egna utställningar där. Med denna inventering av hittills osedda verk vidgas och fördjupas bilden av dessa konstnärskap. Idel välbekanta namn således, för den som följt Magasin 3: s utställningsprogram under åren, men huvudsakligen konst som tills nu tillbringat sin tid i undangömda magasin eller möjligen varit utlånade till andra konstinstitutioner.
I avdelningen Porträtt och landskap återser man exempelvis Jeanine Antonis konstnärskap, nu i form av ett fotografiskt verk, Inhabit, där hon arbetar vidare med teman från tidigare visade verk. Boo Ritson komplicerar bilden av porträttkonstens autenticitet med några målade fotografiska porträtt. Matts Leiderstams starkt berörande gestaltning av homosexuell utsatthet och aidsepidemi i verket Sarkofag, bestående av 84 vulkanmålningar, erinrar om hans stora utställning i konsthallen för några år sedan. Philip Lorca di Corcias fotografiska porträtt och Kimsoojas video Bottari Alfa Beach väcker också minnen av tidigare utställningar.
Tessa Prauns avdelning domineras av Jens Fänges stora rumsliga ateljéinstallation, men här finns också Uta Barths subtila fotokonst och ett par videoverk av den tidigt bortgångne israeliske konstnären Absalon. Några raffinerade Carl Sandbackteckningar utgör den konceptuella ingången till denna genomtänkta avdelning.
Den tredje stationen är en totalinstallation kring samlandet som koncept. Guldkornen här är många, bland dem Christian Boltanskis skulpturala installation Reliquaire (konstnärens utställning härom året hör till konsthallens allra främsta), Rémy Zauggs verbala utmaningar och den lite halsbrytande kombinationen av Bror Hjorths trärelief Kärleksakt och en teckning av R B Kitaj. Rebecca Horn, Gerhard Richter och Rune Hagberg är andra namn i denna mångsidiga del av utställningen.
Fortsättningsvis kommer delar av samlingen också att visas permanent i Konsthallen. Ett gott beslut.