Vi skapar och skapar

Uppsala konstmuseum firar advent med tre utställningar som samlar sex konstnärer och, faktiskt, lika många olika anslag.
Stiftelsen Anna-Lisa Thomson till minne delar varje år ut stipendier till kvinnliga konstnärer i blivande. Årets fyra stipendiater Ditte Ejlerskov, Corinne Ericson, Moa Lönn och Mariel Rosendahl har alla examinerats från en konsthögskola i år. Ejlerskov från Malmö, Rosendahl från Umeå och de övriga två från Stockholm.

Danska Ditte Ejlerskov är den enda målande stipendiaten - och målande är också en bra beskrivning av det encyklopediska projekt som hon är sysselsatt med. Med måleriet som metod kastar sig konstnären ut över en gigantisk konsthistoria och nedslag varhelst frågor verkar uppstå. I Shout approval - to modernism - while jammed in a state of alarm - by the things we canot see låter hon fyra bilder smälta samman till en monumentalmålning som, med en svart monokrom i mitten, drar upp en linje kring nästan hela 1900-talets måleriska modernism. Till skillnad från många andra med ett liknande angreppssätt lyckas Ejlerskov behålla en tro på måleriet i sitt betraktande, och det är precis därför hon med största sannolikhet går en lysande karriär till mötes.

Corinne Erikssons titellösa labyrint av järnplåt lovar också gott. En stor, men inte tung, kvadratform att stiga in i blir en slags sammanfattad pjäs där betraktaren själv blir aktör genom att placera sig i scenografin. Ett tema som kan upprepas och byggas ut i åtskilliga utställningar framöver.
Det rumsliga är också viktigt för performance- och videokonstnären Mariel Rosendahl, som visar verket The absence of morrors, ett filmad performance där två gestalter rör sig i ett rum som kunde vara en syateljé, en teatergarderob eller en second handaffär. Det som gestaltas är en identitetsskapande process där speglarnas frånvaro är en försvårande effekt som understryks av ett svävande ljudlandskap.

Rosendahls film känns i mötet med det skulpturala rummet en smula ofokuserad, vilket ofta händer med filmabaserade performance, men fungerar ändå fint i mötet med Moa Lönn, som visar en glad hänvisning till "dockmakaren" Tony Oursler. Verket Smiley består av två projektioner där den ena visar en lermassa som kravlande breder ut sig över en vit kakelyta och den andra, projicerad på ett runt klot, visar en gul ler-smiley bli till och försvinna. En intressant kombination av UR-instruktion om leranimationens grundförutsättningar och någonting större som visar hur skapande kan röra sig från medium till medium utan att uttrycket påverkas nämnvärt.

Om något förenar årets Thomson-stipendiater så är det kanske att en process av skapande intresserar dem alla, och gestaltas i deras eget skapande. De intilliggande utställningarna med Maryam Ebrahimi och Ida Pettersson kretsar bägge kring myter och ligger alltså både och bokstavligt och bildligt inte mer än ett stenkast bort.
En utsagas väg från berättelse till myt med sanningsanspråk står i centrum för Ida Petterssons The Vegetable Lamb and other ravishing stories from the past. När blir en bild egentligen ett bevis, frågar sig Pettersson och gestaltar en halsbrytande historia om en orientalisk växt vars frukt skulle vara ett litet lamm - en medeltida myt som spirade under flera århundraden innan den kolliderade med upplysningstiden.

Skisser, torkade små lammliknande objekt och en bomullstuss i formalin hör till de bevis som Pettersson serverar betraktaren och det är inte utan att man känner ett sting av längtan efter att acceptera myten som sanning, vilket i förlängningen så klart är en oroväckande indikator på att man i sin egen tid är benägen att acceptera bra många fler fabricerade sanningar än man kanske vill tro.

Maryam Ebrahimis Tålstenen gestaltar en iransk myt om en sten som genom att lyssna hjälper kvinnor ätt bära livets umbäranden och består av ett rum avgränsat av svart tyg, en stor sten och en video där konstnären har samlat en rad kvinnors faktiska berättelser. Den betraktare som träder in i rummet blir ställföreträdande sten och får motta en rad historier som skakar av sorg. De filmade kvinnorna kommer från olika kulturer och deras historier är inte översatta, men sorg behöver inga ord och verket lägger sig som en molande värk i magen och den lilla tröst vi möjligen kan gripa efter är den som Ebrahimis verk illustrerar med en ren och smärtsam tydlighet - vi kan trots allt förstå varandra.

Vi skapar och skapar

Konsthistoria, fabricerade sanningar, leranimationens hemligheter och en tjock känsla av sorg. Sebastian Johans har mött sex konstnärer som alla skapar kring olika typer av skapande.