Det är svårt att klaga på svensk samtidslitteratur om man tar i beaktande hur många fantastiskt spännande grafiska romaner som kommit de senaste åren. Uppsalabaserade Kolbeinn Karlssons Trollkungen (Galago) hör till de mer egenartade, och det känns alldeles följdriktigt att en del av Karlssons serievärld ges fysisk dräkt i hemstaden. I utställningen Kerubfesten har Teatergalleriet fyllts av besökare från den förvrängt naturromantiska, primitivt grymtande och surrealistiska skog som är scen i Trollkungen.
På en skärm visas en animerad sekvens från boken, Att sova och drömma om mat, och i en projektion gestaltas den backanal som serien berättar om av människor, troll och andra varelser i päls och prickiga pappmasker. Mellan de rörliga bilderna står festbordet dukat, komplett med masker, tårta, flaskor och människooffer, och i projektionen får vi också ta del av det performance som invigde utställningen. Samma scen återkommer alltså i olika tappningar. Det bästa sättet att konsumera utställningen är mer Kolbeinn Karlssons bok i knäet, för att sedan successivt låta sig slukas av medium efter medium.
Att sova och drömma om mat berättar om en liten dvärg/skogstomte/kerub som bjuds in till en frossande fest som befolkas av underliga skogsfän, och som slutligen blir bestigen av skogens självaste kung och sedan bär majestäten över himlavalvet som en flygande gris. Det kunde vara en allegori över ett eskapistiskt matmissbruk eller bara en oroande dröm om ett annat (eller kanske inget) liv. Det låter komplicerat, jag vet. Men egentligen är det ganska lätt. Kolbeinn Karlssons fiktiva rum ska inte förstås, de ska beträdas, och utställningen kan bäst beskrivas som en portal till den värld som teckningarna berättar om.
Kolbeinn Karlsson är besläktad med Matti Kallioinen, en annan högst egensinnig konstnär med Uppsalabakgrund, och har en del gemensamt med samtidens kanske mest legendariska absurdist, Paul McCarthy. Men där McCarthy är explicit sexualneurotisk och hård är Kolbeinn Karlsson (liksom Kallioinen) mjukare och mer svävande.
Möjligen kunde man hävda att den grafiska romanens styrka är en svaghet för utställningen.
Kolbeinn Karlsson är avgjort som bäst i tvådimensionell form, och helst mellan pärmar. Och jag skulle gärna se att utställningen var mer myllrande och hämningslös.
Anslaget i Karlssons serier lovar att jag ska få tränga mig fram genom gallerirummet, kämpandes med groddade tentakler från morotsmän, supermanliga (och förälskade) Ewoker och farliga lianer. Men som inbjudan till en grafisk värld som det ska bli spännande att fortsätta följa fungerar den fint.