Som första icke-amerikan fick den schweiziska fotografen Robert Frank i mitten av 1950-talet ett Guggenheimstipendium för att dokumentera det samtida USA. Den etablerade men uttråkade modefotografen gav sig ut på en tvåårig resa i Walker Evans fotspår och kom tillbaka till New York med närmare trettiotusen bilder varav ett åttiotal samlades i ”The Americans” – en milstolpe i fotohistorien.
I ”The Americans” visade Frank ett USA utan skygglappar. Klass- och rasproblem var en del av den amerikanska vardagen, men syntes sällan på bild och Franks raka, och kompositoriskt radikala, bilder väckte gigantiska aversioner och publicerades första gången av en fransk förläggare. När boken väl kom ut i USA fick den skoningslös kritik, men tack vare ett förord skrivet av Jack Kerouac fick den ändå relativt stor spridning. Precis som Kerouac och de andra Beat-författarna sökte Robert Frank ett uppriktigt flöde bortom konvenansregler och stela estetiska ideal. Den amerikanska dröm han jagade och ville skildra var en punkterad vision och i en miljö av tigande 50-talsoptimism var det en dödssynd att inte försköna. Decenniet behövde dock inte mer än tippa över till 60-tal innan Frank började uppskattas och ”The Americans” blev snabbt en modern klassiker.
I en exposé över 1900-talets betydelsefulla fotografer är Robert Frank ett omistligt namn, och det har bara varit en tidsfråga innan hans bilder skulle dyka upp i Fotografiskas dunkla rum i tegelborgen på Stadsgårdskajen i Stockholm. ”Robert Frank - Photographs from the Collections of Fotomuseum Winterthur and Fotostiftung Schweiz”, som utställningen heter, ger en heltäckande bild av Robert Franks fotografiska gärning. Allt återgivet i mestadels fina och ibland en smula grådaskiga vintageprintar som med sina beskedliga mått är en behaglig kontrast till de fläskiga printar Fotografiska brukar locka med (och, ska erkännas, en påminnelse om att det ibland kan vara ett mervärde att använda dem).
När Robert Frank äntligen erkänts som dokumentärfotograf förlorade han intresset och ägnade sig åt film istället, vilket tyvärr inte är särskilt synligt i utställningen. Franks mest kända alster inom filmkonsten är den outgivna ”Cocksucker blues”, som dokumenterade Roling Stones Amerika-turné 1972 så osentimentalt att bandet själva försökte stoppa den.
Ikoniska fotografier går i allmänhet lika bra att se i de böcker de ofta är producerade för, men det är klart att det är en smula kittlande att möta dem i utställningsformatet. En fotografisk bild i en utställning har ju av någon rätt så dunkel anledning ett högre ”verklighetskapital” än samma bild i en bok. Bäst är emellertid den äldre Robert Frank, som återvände till fotografiet under senare delen av 1970-talet. Här är han inte längre en historisk milstolpe och då han använder bilden som råmaterial och oömt fogar samman collage och ristar in ord direkt på bilderna slår han in öppna dörrar, men i gengäld präglas bilderna av misantropisk frenesi och ett mörker som känns i hela kroppen.