Det är svårt att genomskåda sina egna fördomar. Och det är ännu svårare, skulle jag vilja hävda, att skåda genom dem. Att betrakta Bruno Liljefors är att stirra genom ett fönster som är blästrat av förutfattade meningar. Tyvärr, kunde man kanske tillägga – om man bara trodde att ens fördomar var fel.
För mig, och jag är knappast ensam, är Bruno Liljefors konst nästan synonym med Uppsala. De rävar, harar, orrar och änder som man gärna slentrianmässigt utmålar som Liljefors enda motiv tycks stryka runt Domkyrkans knutar och infiltrerar liksom varje konstnärlig ansats som äger rum i staden. I varje fall om den inte är alldeles lyckad. I Tony Craggs Samtal, den mindre av konstnärens två verk vid det nybyggda Resecentrum, ser jag exempelvis Liljefors räv komma sättande. Samtal är slätstruken, felplacerad och tyst.
Det är inte rättvist, jag vet. Det spelar ingen roll att jag på ett teoretiskt plan kan tillgodogöra mig faktum som Liljefors betydelse som djärv naturmålare, som opponent mot sin tids rådande akademiska ideal, som ”det vildas” befriare från fabeln. När Uppsala kommun vill decimera sitt konstmuseums uppdrag känner jag instinktivt att det är Brunos fel.
Men att försöka se bortom sina fördomar måste i alla fall vara bättre än att låta bli. Även om man misslyckas. Det är i varje fall vad jag tänker när jag stiger in på Thielska Galleriet där Bruno Liljefors 150-årsdag firas med en utställning som förutom ett par inlån från Uppsala universitets konstsamling, och ytterligare något från familjen Bonniers porträttsamling och ett nummer från en privatsamling, bygger på Ernest Thiels digra Liljeforssamling. Thiel var en av de första som systematiskt köpte målningar av Liljefors, och förblev – sina egna skrala finanser till trots - en trogen köpare, så utställningen ger en hyfsat representativ bild av Liljefors karriär, åtminstone kronologiskt (kvalitativt skulle man nog få till en långt bättre utställning med de verk som finns i samlingar i Uppsala).
Harar, rävar, änder. Och omgivande natur. Kompetent, hyfsat uppriktigt och ganska trist. Eller?
Det tar naturligtvis också emot att sälla sig till den stora massa konstintresserade som viftar bort Bruno Liljefors med en nonchalant axelryckning. Till utställningen har Thielska Galleriet producerat ett litet särtryck av en artikel som galleriets förra intendent Ulf Linde skrev för Artes 1981. Texten binder otippat samman Liljefors med Mallarmé och vill belysa ett ofta förbisett poetiskt anslag hos Liljefors. Det är, skriver Linde, en konsthistorisk skam att det bara är grosshandlare, jägare och miljövänner som har insett Liljefors storhet. Verklighetens folk, skulle somliga säga i dag.
Det Linde pekar på är i huvudsak något som skulle kunna beskrivas som ”modernistiskt läckage” hos Liljefors. Som att han inte har någon etablerad metod för att gestalta vatten, utan alltid verkar börja om från början. Och det är precis där man hittar den eventuella storheten hos Liljefors, i bakgrunden, mellan raderna, bortom huvudmotiven. Här tillåter sig Liljefors att fläckvis lämna den strama naturalism som ganska snabbt blev en kommersiell boja som han blev tvungen att släpa efter sig. En tät yta av fräkengrönt eller vassbrunt kan plötsligt lyfta på samma sätt som de lyftande fågelstreck som hör till Liljefors allra största stunder.
Problemet med Bruno Liljefors bilder är inte att han saknade förmåga, utan att han kände sig tvungen att hålla tillbaka – det är åtminstone så jag läser merparten av hans verk. I ett sent och sorgset självporträtt från 1938 verkar en resignerad, nästan lite bitter målare hålla med. Och genast stiger temperaturen – bara för att han tillåter sig en tydlig emotion.
I en recension av den aktuella utställningen i Expressen (26/11) skriver Therese Bohman att Liljefors har väldigt lite att erbjuda en nutidsmänniska som vill bekräfta sig själv, men att belöningen för den som hittar en mer tidlös ingång är desto större. Det är möjligt att hon har rätt, men jag kan ändå inte låta bli att önska att Bruno hade tillåtit sig att hisna (eller svära, spotta, muttra) lite oftare.