Under slutet av 1980-talet, ungefär till 100-årsminnet av August Strindbergs ilsket desperata En dåres försvarstal, fick en norsk grönsaksgrossist lust att be två av Sveriges främsta konstnärer att tolka nationalskalden Strindberg i varsin påkostad litografimapp. Grossisten hade tidigare låtit två norrmän gjuta bild i Ibsen och uppenbarligen hade projektet, i konstspekulationernas gyllene årtionde, gett mersmak. Lena Cronqvist och Roj Friberg tackade båda ja och valde att förhålla sig till ett par av Strindbergs sena och mest banbrytande pjäser.
Ytterligare ett par decennier senare, till 100-årminnet av den store författarens död, utgör de bägge mapparna utställningen Drömvärldar på Uppsala konstmuseum. Roj Fribergs 15 färglitografier med inspiration från Spöksonaten i ett rum. Lena Cronqvists 30 blad, i både svartvitt och färg, baserade på Ett drömspel i ett annat.
Både Cronqvist och Friberg gjorde väldigt logiska val Ett drömspel binds inte samman av en löpande intrig utan griper gång på gång ett bärande tema som kretsar kring människans lidande. Upprepningen, där en bild faller ut i en annan, kunde också vara en beskrivning av Lena Cronqvists alltid väldigt konsekventa bildvärld. Dessutom är föräldraskap och orientaliska intryck viktiga både för Cronqvists konstnärliga kropp och Strindbergs text. I sin tolkning av pjäsen har Lena Cronqvist helt enkelt blandat samman sin egen konst med skaldens ord som man blandar en kortlek. De barn och mödrar som är konstnärens mest förekommande motiv har följaktligen blivit Indras dotter, glasmästaren, modern och dramats övriga gestalter. Varje bild motsvaras av ett utdrag ur pjäsen och på det stora hela har Cronqvist gjort en rätt texttrogen samling illustrationer.
På samma sätt kunde Roj Friberg knappast ha valt någon annan text än kammarpjäsen Spöksonaten. Det spöklika mörkret, den förestående döden och den oroande känslan av att inte veta vad som är verkligt präglar Strindbergs groteska text. Ungefär exakt samma begrepp utgör stommen i Roj Fribergs vilt (mar-)drömmande, svärtade civilisationskritik. Fribergs ansiktslösa, spöklika gestalter kunde till och med ha fötts i Strindbergs text. Till skillnad från Cronqvist gör Friberg inga direkta textillustrationer, men den multnande borgerlighet som gestaltas genom tomma interiörer, postapokalyptiska husfasader och undflyende, monsterlika – men välklädda – gestalter är ändå intimt förknippade med förlagan. Det är tydligt att Friberg kände att han var på hemmaplan i uppdraget.
Det är lätt och behagligt att gå bort sig en stund i Roj Fribergs anfrätta rum. Inte minst för att varje liten pusselbit av sitter så fint i det sammanhållna konstnärskapet som i mer än ett halvsekel har varit sysselsatt med samma öde landskap. Också Lena Cronqvists bilder bjuder på skön förströelse, även om de möjligen hade blivit snäppet mer spännande om hon tagit ett steg bort från texten. Men det handlar ändå inte om några höjdpunkter i respektive konstnärskap. Men det är ju kanske inte heller nödvändigt då duon binds samman av en väldigt hög lägstanivå. Som en bonus finns det dessutom inte mycket att anmärka på museets hängning av bladen.
Men ändå kan jag inte låta bli att känna en mild besvikelse. Inte så mycket för att det som visas inte håller måttet, utan för att de bägge mapparna, som är hämtade från konstmuseets omfattande grafiksamling, skulle gå att presentera på så många olika sätt. Att verken här inte får sällskap av andra verk, kanske anknytande målningar eller rentav något specialbeställt, handlar förstås om budget och uppdrag. Museet visar sin samling, håller budget och prickar av Strindbergsåret på samma gång.
Bland mycket annat var Strindberg också konstkritiker. I den lilla, oemotståndliga skriften Anvisning att på 60 minuter bliva konstkännare, första gången anonymt utgiven 1877, luftar han sin inte alldeles monumentala respekt för dem som dristar sig till att dryfta konst. ”Klärobskyr”, skriver Strindberg, är ett utmärkt ord för den som vill göra intryck och låta påskina en bildning man inte riktigt lever upp till. ”Korrekt” är ett användbart ord för den som vill berömma men inte vrida upp volymen för mycket. Det stora tricket är emellertid att inte svänga sig med för stora ord, ”perspektiv” begriper till exempel väldigt få konstnärer och ännu färre konstkännare, menar Strindberg. Och man ska aldrig glömma att alltid ha ryggen fri. ”Koloriten är fin, men likväl något svag i enskilda partier", föreslår skalden, som också betonar att ordet ”besynnerligt” bör uttalas ”mycket långsamt med armarna i kors och ögonbrynen sammandragna, med en djup begrundande min."
Drömvärldar är en korrekt utställning som visar fina bilder men ändå inte riktigt gör mig nöjd.