SÀllan gÄr man ifrÄn en utstÀllning och kÀnner att man inte kunnat ge ett betydelsefullt konstverk en riktig chans. Ibland Àr stora och populÀra utstÀllningar sÄ vÀlbesökta att det kan vara svÄrt att ta del av konsten, men vÀntar man lite brukar man fÄ sin chans.
Men för den som vill ta del av Ärets vinnare av det Ärligen utdelade konstpriset Turner Prize, kan jag lova att en kÀnsla av besvikelse infinner sig. Vinnaren Susan Philipsz har gjort ett ljudverk sÄ delikat att det bokstavligen fördÀrvas av det som hÀnder i rummet bredvid. DÀr rullar nÀmligen en ljudlig och informativ film om de fyra Turnerprisnominerade konstnÀrerna.
NÀr man inget hellre vill Àn att lyssna till Philipsz verk, kommer man pÄ sig sjÀlv med att försöka förstÄ varför konstnÀren Dexter Dalwood, en av de nominerade, mÄlar som han gör. Jaha Àr det sÄ Dexter tÀnker, konstaterar jag motvilligt medan jag lyssnar till Philipsz vackra röst. En beklaglig krock, sÀrskilt som det Àr lÀtt att konstatera att det hade varit fullt möjligt att presentera verket i ett rum utan konkurrerande ljudkÀllor.
Det verk Philipsz har vunnit pris för heter Lowlands; hon sjunger tre versioner av den traditionella klagovisan frÄn 1500-talet, Lowlands Away. Verket presenteras i ett stort vitt rum och ljudet kommer mot besökaren frÄn flera utplacerade högtalare. Philipsz arbetar lika mycket med ljud som med arkitektur. För Philipsz handlar ljud nÀmligen om att skulptera och forma rum, utomhus eller inomhus.
Hon sjunger: âMy love is drowned in the windy lowlandsâ, en mycket vacker inspelning. Philipsz har ingen formell trĂ€ning, hennes röst Ă€r skör, mĂ€nsklig och vardaglig. Men verket pĂ„ Tate Ă€r problematisk. Det Ă€r nĂ€mligen sĂ„ att Philipsz vinner priset för hur verket ursprungligen presenterades pĂ„ Glasgow International Festival tidigare i Ă„r. DĂ€r kunde besökare ta del av inspelningen under tre broar över floden Clyde, som gĂ„r genom Glasgow. Hennes verk Ă€r dĂ€rför vad som kallas platsspecifikt. Verket bestĂ€lldes av festivalens ledning och handlar om just den platsen dĂ€r det placerades.
HÀr blir nÄgot, som Àr allt vanligare inom samtidskonsten, tydligt: krocken mellan det traditionella museirummet och den konst som inte Àr gjord för att placeras dÀr. Ta i stÀllet traditionellt mÄleri som i princip kan visas i vilket konstrum som helst över hela vÀrlden, eftersom rummen ser likadana ut oavsett om de ligger i Tokyo, Istanbul eller Uppsala. Men ett verk av det slag som Philipsz har gjort förÀndras om det förflyttas, sÀrskilt naturligtvis om det uttryckligen handlar om hur ljud karakteriserar en specifik plats. Det Àr bra att Tate Britain visar de Turnerprisnominerade verken, men i det hÀr fallet hade nog en representativ dokumentation av Philipsz ursprungliga installation varit att föredra.
Besökaren pĂ„ Tate Britain mĂ„ste inse att han/hon tar del avâett annorlunda verk Ă€n det iâGlasgow. De mĂ„ lĂ„ta exakt likadant, men har en vĂ€sentligt annorlunda inramningar och dĂ€rför ocksĂ„ olika betydelser. HĂ€r stĂ„r alltsĂ„ det moderna konstmuseet för en reell utmaning. Ăn sĂ„ lĂ€nge blir lösningarna alltför ofta mindre bra, och det fĂ„r bĂ„de konstnĂ€r och publik lida för.
Tate Britain hör ÀndÄ till ett av vÀrldens bÀst organiserade konstmuseer. Det Àr lÄngt mycket mer givande att vandra runt i salarna dÀr Àn i det mycket mer omhuldade Tate Modern pÄ andra sidan Themsen. HÀr kan svenska museer lÀra sig mycket, till exempel att samtida konst faktiskt kan visas i ett traditionellt, rent utav gammaldags konstrum, utan nÄgot som helst problem.
Fiona Banners förunderliga installation bestÄende av nyligen avvecklade militÀrflygplan visas i den formidabla salen Duveen Galleries. En Jaguar och en Harrier ligger upp-och-ner pÄ golvet, respektive hÀnger lodrÀtt ned frÄn taket.
Stridsflygplanen och den högtidliga arkitekturen ger en imponerande upplevelse.
Banners egen syn pĂ„ installationen Ă€r talande: âJag kommer ihĂ„g lĂ„nga sublima promenader i de walesiska bergen med min far, nĂ€r plötsligt ett stridsflygplan bröt igenom i skyn och krossade allt. Det var sĂ„ spĂ€nnande, högljutt och övervĂ€ldigande; det gjorde att vi bokstavligen tappade andan. Ljudet kom frĂ„n ingenstans, allt du sĂ„g var en skugga och sen var planet borta. Vid den hĂ€r tiden var Harrierplanet vid teknikens framkant, men för mig var de som dinosaurier, prehistoriska, frĂ„n en tid före orden.â
För den som planerar att besöka London, rekommenderar jag Fiona Banners installation Harrier and Jaguar och i andra hand Turner Prize-utstĂ€llningen. BĂ„da utstĂ€llningarna pĂ„gĂ„r till 3âjanuari.