Sällan går man ifrån en utställning och känner att man inte kunnat ge ett betydelsefullt konstverk en riktig chans. Ibland är stora och populära utställningar så välbesökta att det kan vara svårt att ta del av konsten, men väntar man lite brukar man få sin chans.
Men för den som vill ta del av årets vinnare av det årligen utdelade konstpriset Turner Prize, kan jag lova att en känsla av besvikelse infinner sig. Vinnaren Susan Philipsz har gjort ett ljudverk så delikat att det bokstavligen fördärvas av det som händer i rummet bredvid. Där rullar nämligen en ljudlig och informativ film om de fyra Turnerprisnominerade konstnärerna.
När man inget hellre vill än att lyssna till Philipsz verk, kommer man på sig själv med att försöka förstå varför konstnären Dexter Dalwood, en av de nominerade, målar som han gör. Jaha är det så Dexter tänker, konstaterar jag motvilligt medan jag lyssnar till Philipsz vackra röst. En beklaglig krock, särskilt som det är lätt att konstatera att det hade varit fullt möjligt att presentera verket i ett rum utan konkurrerande ljudkällor.
Det verk Philipsz har vunnit pris för heter Lowlands; hon sjunger tre versioner av den traditionella klagovisan från 1500-talet, Lowlands Away. Verket presenteras i ett stort vitt rum och ljudet kommer mot besökaren från flera utplacerade högtalare. Philipsz arbetar lika mycket med ljud som med arkitektur. För Philipsz handlar ljud nämligen om att skulptera och forma rum, utomhus eller inomhus.
Hon sjunger: ”My love is drowned in the windy lowlands”, en mycket vacker inspelning. Philipsz har ingen formell träning, hennes röst är skör, mänsklig och vardaglig. Men verket på Tate är problematisk. Det är nämligen så att Philipsz vinner priset för hur verket ursprungligen presenterades på Glasgow International Festival tidigare i år. Där kunde besökare ta del av inspelningen under tre broar över floden Clyde, som går genom Glasgow. Hennes verk är därför vad som kallas platsspecifikt. Verket beställdes av festivalens ledning och handlar om just den platsen där det placerades.
Här blir något, som är allt vanligare inom samtidskonsten, tydligt: krocken mellan det traditionella museirummet och den konst som inte är gjord för att placeras där. Ta i stället traditionellt måleri som i princip kan visas i vilket konstrum som helst över hela världen, eftersom rummen ser likadana ut oavsett om de ligger i Tokyo, Istanbul eller Uppsala. Men ett verk av det slag som Philipsz har gjort förändras om det förflyttas, särskilt naturligtvis om det uttryckligen handlar om hur ljud karakteriserar en specifik plats. Det är bra att Tate Britain visar de Turnerprisnominerade verken, men i det här fallet hade nog en representativ dokumentation av Philipsz ursprungliga installation varit att föredra.
Besökaren på Tate Britain måste inse att han/hon tar del av ett annorlunda verk än det i Glasgow. De må låta exakt likadant, men har en väsentligt annorlunda inramningar och därför också olika betydelser. Här står alltså det moderna konstmuseet för en reell utmaning. Än så länge blir lösningarna alltför ofta mindre bra, och det får både konstnär och publik lida för.
Tate Britain hör ändå till ett av världens bäst organiserade konstmuseer. Det är långt mycket mer givande att vandra runt i salarna där än i det mycket mer omhuldade Tate Modern på andra sidan Themsen. Här kan svenska museer lära sig mycket, till exempel att samtida konst faktiskt kan visas i ett traditionellt, rent utav gammaldags konstrum, utan något som helst problem.
Fiona Banners förunderliga installation bestående av nyligen avvecklade militärflygplan visas i den formidabla salen Duveen Galleries. En Jaguar och en Harrier ligger upp-och-ner på golvet, respektive hänger lodrätt ned från taket.
Stridsflygplanen och den högtidliga arkitekturen ger en imponerande upplevelse.
Banners egen syn på installationen är talande: ”Jag kommer ihåg långa sublima promenader i de walesiska bergen med min far, när plötsligt ett stridsflygplan bröt igenom i skyn och krossade allt. Det var så spännande, högljutt och överväldigande; det gjorde att vi bokstavligen tappade andan. Ljudet kom från ingenstans, allt du såg var en skugga och sen var planet borta. Vid den här tiden var Harrierplanet vid teknikens framkant, men för mig var de som dinosaurier, prehistoriska, från en tid före orden.”
För den som planerar att besöka London, rekommenderar jag Fiona Banners installation Harrier and Jaguar och i andra hand Turner Prize-utställningen. Båda utställningarna pågår till 3 januari.