Fotografen Inta Ruka är det samtida Lettlands egen Walker Evans. Med samma närgångna kraft och samma respektfyllda möten som Evans fångade den amerikanska depressionens 1930-tal har Inta Ruka följt sitt hemlands stapplande steg mot, och första tid som, en modern demokrati.
I långa, såväl vad gäller antal som tid, bildserier följer Ruka människor som både gynnas av och förlorar på den snabba samhällsutvecklingen. Ibland fylls de svartvita, klassiskt autenticitetskrävande, fotografierna av ett stråk av nostalgi för en tynande landsbygd som inte förmår närma sig den nya tidens krav. Men oftast blir inte ens ett uppenbart elände laddat med missmod, utan merparten av Rukas hela produktion nästan dallrar av mänsklig nyfikenhet. Där många andra stora 1900-talsfotografer hade gjort misärpornografi eller koketterat med sin förmåga att nå fram till dårarna, de transexuella eller någon annan tydligt definierad subgrupp låter Ruka människor vara som de är, och betonar istället att hon vill berätta deras historia på deras egna villkor, vilket understryks genom att bilderna åtföljs av en handskriven bildtext som förmedlar något som den avporträtterade själv håller för väsentligt.
Inta Ruka är på riktigt, och en av utställningens stora poänger är en jämförelse med den intilliggande presentationen av den mycket framgångsrika italienska modefotografen Paolo Roversi, som i mötet med Rukas bilder faller som en sten. Roversis romantiska värld är estetiskt oklanderlig men platt och där Inta Ruka har någonting att berätta verkar Roversi mest upptagen med att få trosorna av ännu en grupp modeller som ser lite för unga ut. Fotografiska visar här i en nästan kongenial kombination två sidor av det samtida fotografiet.
Det är ett nöje att möta Inta Rukas bilder, men lite synd är det emellertid att utställningen i hög grad känns som en upprepning av den magnifika boken People I know, som kom häromåret. En del bilder är visserligen aldrig visade, och urvalet är helt nytt, men bilderna hänger alldeles för tätt och efter en stund kommer jag på mig själv med att undra varför jag ska se utställningen när jag lika gärna kan bläddra i boken hemma. Det hade varit roligare att se varje enskild bild ta lite mer plats – på så sätt hade utställningen också blivit en fin pendang till den fyndiga bok som publiceras parallellt, där Fotografiska har valt att låta bilderna representeras av tomma sidor för att låta de små handskrivna berättelserna ta plats i eget majestät.