Skulptören Ulla Viotti har tittat på Uppsalas historia när hon har skapat sin stora installation Tegel – Trädgård, som fyller hela det långsmala orangeriet i Botaniska trädgården. Med de bärande materialen kolbränt tegel, gräs och björkstammar har Viotti byggt upp en kontemplativ trädgård som på samma gång är inne och ute. Ett diffust rum i rummet som refererar till både Olof Rudbecks barockträdgård och den stilfulla Linnéträdgården. I ett par plåthyllor skickas också en direkt hälsning till Linné och Elias Fries, där de bägge professorernas böcker står uppradade i tegelform.
Den långa trädgården, där gräset regelbundet kontrasterar mot det mörka teglet, börjar och slutar i stora arkitektoniska strukturer, en mur och ett par pilastrar, som ringar in och ger en extra rumslig tyngd. På väggarna hänger stora vepor med fotografier på Viottis främsta utomhusarbeten. I och kring trädgården finns montrar i plexiglas fyllda med svamppapper från tickor och andra naturmaterial. I mitten breder några abstrakta frottageteckningar ut sig på ett tegelunderlag. Här och var reser sig vertikala element som grindstolpar och/eller fristående skulpturer. Den bästa av dem, Bokpelare, består av oregelbundet staplade bokliknande tegelblock som elegant och vindlande balanserar över en liten men mycket grön gräsyta.
Det är för övrigt inte bara Uppsalas förflutna som har bidragit till formen. Ulla Viotti blickar ut över en formhistoria som sträcker sig långt in i mänsklighetens antika historia. Det var genom en resa till den jordanska klippstaden Petra hon hittade sin etablerade inriktning, och det syns.
Det finns många positiva ansatser i Ulla Viottis konst. Jag uppskattar den uppenbara känslan för materialet, att konstnären verkligen känner sitt tegel och behärskar de ytor hon arbetar med. Det finns också ett stort intresse för att låta olika material möta varandra, och ett nyfiket formsökande seende som kan sin historia. Men ändå har jag svårt att hitta in i utställningen Tegel – Trädgård. Helheten påminner lite för mycket om en handelsträdgård som säljer massproducerade trädgårdsskulpturer.
Mellanläget mellan ute och inne känns mer självklart än fängslande och de tunga tributerna till botanikerna känns onödigt insmickrande (och helt följdriktigt har Uppsala kommun redan köpt in den ena av dem). De arkitektoniska strukturerna ska ge helheten tyngd och fäste, men känns i själva verkat knappt alls i det stora rummet.
Egentligen är problemet inte att Tegel – Trädgård är särskilt dålig. Problemet är att den inte alls infriar mina förväntningar. Jag har väntat mig något som verkligen intar rummet, medan det jag får känns mer försiktigt reflekterande, fyllt av respekt för det ståtliga rummet och ganska slätstruket. Och de stora bildveporna som hänger på väggarna är dessutom retliga för att de visar att Viotti kan så mycket bättre.