Vi är våra minnen. Inte särskilt mycket mer. Inte särskilt mycket mindre. Men hur säkra är vi egentligen på den där inbyggda hårddisken som samlar all information som har lett oss fram till den undflyende stund vi kallar nu. Tja, att döma av Sofia Hulténs rätt så magnifika installation ”Re re re re re” är vi inte riktigt att lita på. Verket består av fyra dokumenterande videofilmer och fem dörrar, och är något så osannolikt som ett shabby-chickt utforskande av minnets bedräglighet.
Under en period om några veckor levde Hultén med fyra gamla slitna dörrar stående i sin ateljé. Därefter sammanfattade hon sina minnen av dörrarna genom att bygga en dörr som skulle bära utgångsdörrarnas karaktäristik. Den femte dörren har hämtat åtskilliga drag – både formgivna detaljer och skavanker – från sina föregångare. Men den har också ett eget uttryck och uppvisar detaljer som saknas på samtliga utgångsdörrar. En fin öppning (!) mot en allmänmänsklig drift att fiktionalisera våra liv, och ett fint porträtt av att vara människa.
Olika aspekter på att vara människa är något av en sammanbindande länk mellan verken av de tjugotal konstnärer som ryms i den stora utställningen ”I'm still here”, som pågår på Magasin 3 under nästan hela året. Samtliga verk kommer från den privata konsthallens egen samling, och man kunde möjligen tycka att det är tråkigt att en vädring av de egna verken får uppta så mycket tid, men på samma gång är man tvungen att konstatera att Magasin 3 verkligen har byggt upp en respektabel samling som förtjänar att hitta nya betraktare. Några verk har aldrig visats tidigare, men för den som brukar besöka konsthallen väntar många kära återseenden.
Ett sådant är schweiziska Pipilotti Rists enorma ”Tyngdkraft, var min vän” som breder ut sig i konsthallens största sal. Att ta av sig skorna, lägga sig ned på Rists skulpterade högar av mjuka mattor, titta upp på de skimrande bilderna på de stora, molnformade skärmarna i taket och låta sig fyllas av Rists och Anders Guggisbergs utpräglat oförargliga musikslinga slår vilken meditationskurs som helst med hästlängder.
Alla verk är emellertid inte lika intressanta som när de visades första gången. Christian Boltanskis talande klädhängare ”Att vara och att ha” är ett sympatiskt verk som söker de små unika egenskaperna som definierar individen. Men eftersom bara ett utsnitt av installationen visas lyfter det inte riktigt. Eller också är det bara det bedrägliga minnet som har laddat verket med orimliga förväntningar. Detsamma kan sägas om de verk av Tom Friedman, Tal R och Andrea Zittel som visas. Men det är nog mest ett tecken på att man förväntar sig stora fina helheter när man besöker magasinet.
En återhållsam höjdpunkt är Oscar Guermouches konceptuella porträtt av Dolph Lundgren, som har lånat (sitt redan lånade) namn till hela utställningen. På ett enda papper har Guermouche nedtecknat hela Lundgrens Sommarprogram från P1, en böljande tur över Hollywoodskådisens självbild där han refererar till sig själv i både första och tredje person.
Parallellt med ”I'm still here” visas under våren dessutom ”The drawing room”, som bjuder på ett skönt utsnitt ur konsthallens breda teckningssamling. En vild blandning av tid och stilar som verkligen blottar en uppriktig passion för en konstart som binder samman hela mänsklighetens historia.
Att placera Carl Fredrik Hills teckningar av träd omlott med Ann Böttchers samtida granar är lika enkelt som briljant. En skön läxa av vanvördighet som jag hoppas att Nationalmuseums personal tar med sig till nyöppningen om några år. Det är för övrigt också precis så här som Uppsala konstmuseum borde få använda Uppsala universitets konstsamling för att samarbetet skulle bli riktigt meningsfullt.
Om någon lever i villfarelsen att samtidskonst är någonting smalt och exkluderande så är ett besök på Magasin 3 ett säkert botemedel. ”Easy to love” är en slogan som konsthallen har använt i sin marknadsföring, och även om det tar emot att kasta pärlor till en kommunikationsstrateg så måste jag ge dem rätt. Det är mycket lätt att älska Magasin 3.