Egentligen fungerar alla rum som utställningslokaler. I varje fall så länge man respekterar rummets begränsningar. Christopher Longs ”Oarfish”, amerikanens första separatutställning i Uppsala och Sverige, är ett förnämligt exempel på att lyssna på rummet. Jag klagar ofta på att Galleri 1 inte fungerar särskilt bra. Men tar man bara hänsyn till de gränser den lilla lokalen sätter så fungerar den hur bra som helst. Christopher Long undviker kardinalfelet att trycka in för mycket, och nöjer sig med att visa fyra målningar, vilket i det här fallet är precis vad rummen klarar av.
De fyra målningarna är dessutom helt uppenbart delar i en sammanhållen serie. Ljusa men färgrika. Målade i olja och blandteknik. Bildspråket är abstrakt, men mellan lagren av färg antyds – både i bildelement och genom verkens titlar – något figurativt. Det tydligaste exemplet är ”Caspar David the Friendly Ghost” där ett virrvarr av former kravlar sig fram över en duk som långt därunder bär ett landskap som är inspirerat av den episka 1800-talsmålaren Caspar David Friedrichs vyer. Det sublima som är Friedrich kännetecken finns faktiskt kvar. Titeln anspelar också på den snäppet mer populärkulturella filmen om det vänliga spöket Casper, och bildens uppbyggnad svarar genom att bestå av olika typer av abstrakta ansatser. Ett genomgående drag i de fyra målningar som visas är exempelvis en kurvig linje med tydliga men nedtonade drag av graffiti. Små men sköna kontraster är över huvud taget ett genomgående tema. Strukturer, olika typer av färg och andra material, lugna penseldrag, hetsiga ristningar, kontrollerat flöde, vilda attacker. En mycket fin utställning.
Den kontrollerade hängningen går dessutom igen i Uppsala konstnärsklubbs andra utställningslokal Åhuset. Också här deltar Christopher Long, som tillsammans med Maria Lewis, Tommy Eriksson, Katarina Persson och Pernilla Sylwan har gett sig på att tolka begreppet ”Trofé”.
Både Long och Sylwan söker interaktion med betraktaren. Long genom att presentera två halvtorkade klumpar täckta med oljefärg, som man gärna får röra och en handduk, möjligen på väg att bli en trofé, där man kan torka sina kladdiga händer. Sylwan genom att locka med några små men faktiska ”bucklor” som besökaren kan vinna genom att skriva en motivering. Interaktivt är också Tommy Erikssons verk, som kombinerar hans vanliga grafiska säkerhet med såväl 3D-glasögon, som en digital fortsättning.
Den kanske mest traditionella tolkningen av trofén gör Katarina Persson, som har fyllt ett helt rum med sina keramiska ”Jakttroféer”. Lite mindre tydlig är Maria Lewis rätt så roliga installation ”Var är vargen”, som bland annat består av ett ombyggt fotbollsspel och ett bloddrypande fotografi. Här korsbefruktas varulvsmyten med genusanalys. Trofén vänder sig mot troféjägaren, kunde man kanske säga. Resultatet är möjligen inte kristallklart, men känns som början till en större berättelse.
Fem olika tolkningar som, mycket tack vare den behagligt luftiga hängningen, trivs utmärkt tillsammans.