Det finns någonting uråldrigt och avväpnande över grafikern Birgitta Nehrmans bilder. Det vore annars, på hörsägen, ganska enkelt att avfärda bilder med motiv som spelmän och katter i torrnålsteknik som lite småtråkiga och tillbakablickande. Men så är inta fallet. Teknik är i allmänhet en bisak och väldigt sällan avgörande för om ett verk blir bra eller dåligt. Långt viktigare är i så fall att den aktuella tekniken eller mediet används med självklarhet och självförtroende.
Det spelar ingen roll hur en linje är gjord eller ser ut, kan man med en lätt överdrift påstå, så långe den tror på sig själv. Och trots att den milda tematiken åtföljs av ett lika milt anslag som dessutom har en direkt resonnanslåda i torrnålens karakteristiska, mjuka och nästan luddiga linjer.
En bild ska gärna, åtminstone om man råkar vara på ett lite romantiskt humör, vara producerad för att inga andra alternativ står till buds. Om något uttrycks på exakt samma sätt i exempelvis skrift så går det gärna ut över bildens känsla av nödvändighet. Men det innebär inte, vilket man kan förledas att tro, att bilden kräver en tydlig dramatik eller höga röster. I ett av Birgitta Nehrmans blad, ”Klockargården”, syns en gammal träkåk dår August Strindberg ska ha bott som barn, och det är frestande att låta den vara vägledande. Är det bildernas litterära kvaliteter som gör att de känns så självsäkra? Nej, kanske är det en överdrift att se bilderna som tydliga berättelser. Snarare är det i så fall en klassiskt modernistisk tro på bilden som sådan som ger helheten ett visst patos.
Enkla schematiska porträtt och livsnjutande katter dominerar som sagt. Mäniskor och djur förenas nästan i en loj eller återhållsam hållning. Det finns inte särskilt mycket rörelse i bilderna. Men ett litet ovädersmoln sticker ändå ut i utställningens bästa bild. Två stora ansikten bredvid varandra täcker merparten av bildytan, Sneglande på varandra. Inte sammanbitna men brydda. I bakgrunden i bildens övre kant, mitt emellan de de båda gestalterna, svävar ett svart litet moln. Det annalkande ovädret är inte överraskande eller särskilt himlastormande, utan bara väldigt oundvikligt. En fin bild om umgänge människor emellan.