Jag tror inte att konst skapar förändring. I varje fall inte utan att ta hjälp av andra redskap. Men konst och kulturella uttryck kan definitivt vara del av en förändring, och har alla möjligheter att utgöra ett redskap för de processer som krävs. En kvävd revolution kan exempelvis leva i det fördolda i något konstnärligt uttryck för att sedan blomma upp igen.
Med utställningen ”The Art of Life – Between tradition and change in the Middle East” ger Uppsala konstmuseum ett perspektiv på de senaste årens folkliga resningar i Mellanöstern genom fyra intressanta och internationellt väletablerade samtidskonstnärer. Eller kanske snarare fyra perspektiv. Iranska Parastou Forouhar, egyptiska Khaled Hafez, israelen Sigalit Landau och palestiniern Raeda Saadeh får naturligtvis representera en enorm och mycket splittrad dröm om förändring, och det är inte rimligt att förvänta sig någon större enhet. Men eftersom ämnet inte heller direkt inbjuder till den typen av förväntningar känns utställningen inte splittrad. Vi vet att det vi har att vänta är fyra disparata nedslag i en omfångsrik process av brustna men levande drömmar om frihet, och det är precis vad vi får.
Parastou Forouhar visar ett par installationer och en serie digitala teckningar med rötterna i linjesäker persisk kalligrafi. ”Thousandandoneday” består av mönster som påminner om Rorschachtestets bläckplumpar. Men när man skärper blicken ser man att otäcka scener av torstyr döljer sig i associationsövningarna. ”Red is my Name, Green is my Name” gör ungefär samma sak, men bygger på intrikata och repetitiva mönster. De brutala våldsscenerna smyger sig på och stannar också när man vänt bort blicken. I installationen återkommer samma överrumplande mönsterlek, men på en tapet med fjärilsmönster och på ytan av svävande ballonger. Effekten är slående, men det hade räckt med antingen bilder eller installationer. Tillsammans tar de i viss utsträckning ut varandra.
Ett något mindre direkt, och inte heller lika effektivt, anslag har Raeda Saadeh, som i fotografisk form infiltrerar konsthistorien. Här handlar det om att ta plats mot alla odds. Både i egenskap av kvinna i ett patriarkalt sammanhang och i egenskap av landlös palestinier. Den långsamma känsla av sorg som finns i Saadehs fotografier får en brysk knuff i ryggen av Sigalit Landaus tre videoverk ”Masik”, ”Window” och ”A Treee Standing”, i praktiken en sammanhållen triptyk som visar skörden av olivträd på en kibbutz. Ett påträngande verk som gestaltar ett stort problem genom att hålla fast vid en liten detalj. Övertydligheten är precis vad ämnet kräver.
Khaled Hafez oljemålningar blir i sammanhanget förhållandevis oförargliga. Hafez målar föreställande i lager på lager och förenar element från egyptisk historia med populärkulturella schabloner. Postmodern arkeologi, säger man om man vill vara snäll. Kitsch, om man inte är lika vänlig. Hafez målningar blir emellertid en parentes och videoinstallationen ”The Video Diaries” är desto mer skakande. I tre parallella projektioner får vi följa den egyptiska revolutionen 2011. Klipp från globala nyhetssändningar, aktivistiska inslag från nätet, brutala poliser som slår sveper långsamt förbi till en melankolisk musikslinga. Verket är dedicerat till två dödade aktivister och trots att det rent estetiskt och tekniskt har sina brister är effekten storslagen. Det gör ont.
Förändring är inte lätt. ”The Art of Life - Between tradition and change in the Middle East” är en lägesrapport utan skygglappar.