När konstnären Felice Hapetzeder ställde ut på Uppsala konstmuseum för något år sedan visade han en serie filmer som med ett snett men mycket uppriktigt leende tog sig an svåra frågor om minne, identitet och arvsskuld. När han nu återkommer till Uppsala som ena halvan i konstnärsgruppen Local A, är allvaret intakt.
Skulptören Jenny Berntsson, gruppens andra halva, jobbar med samma utforskande blick, och tillsammans söker duon en progressiv tillämpning av sin konstnärliga kompetens. Local A jobbar enligt egen utsago med "identitets-skapande, kunskapsbyggande och stadsutvecklande", vilket är ett väldigt omfångsrikt fält som det ofta är svårt att formulera kärnfulla utsagor kring. På Konsthuset lyckas gruppen emellertid bra genom att hålla det enkelt. A perfect workshop, som utställningen heter, är nämligen precis som titeln stipulerar ett försök att skapa ideala förutsättningar för att gripa problematiken.
Utställningen består av tre stationer, som tillsammans bildar ett sympatiskt spår efter ett ordlöst samtal om kreativitet. Mitt i rummet står en liten stad bestående av byggnadsliknande små skulpturer, tillverkade av sjätteklassare från Gottsunda och Stavby. Eleverna har själva blandat till materialet, mongolisk papier maché, och skapat på temat drömbyggnader. Bredvid de små, vita huskropparna står Jenny Berntssons stora skulptur Shelter, en åttakantig cementkonstruktion, som en tyst och värdig resonansbotten, och på en av rummets kortväggar projiceras en film där Felice Hapetzeder har dokumenterat elevernas arbetsprocess.
A perfect workshop gör egentligen ingenting ovanligt. Skulpturen, arbetsprocessen med eleverna och dokumentationen är alla inslag som ofta dyker upp när barns och ungas kreativitet och tanke ska infogas i valfritt ämne. Det ovanliga är att skulpturen är snygg och inte överdrivet enkel, och att dokumentationen är tillräckligt bra för att stå som ett eget verk. A perfect workshop visar att allvaret och förutsättningarna gör hela skillnaden. Omsorgsfullt, skulle kunna vara ett nyckelord. Och visst ger det trovärdighet. Utställningen drar inga oväntade slutsatser, men presenterar ett rum som i all stillhet kokar av kreativ potential.