Bruno Liljefors vägrar att gå ur tiden. Det är både fascinerande och en smula skrämmande hur många gånger Uppsalas största bidrag till den svenska konsthistorien kan återuppfinnas eller söka sig nya sammanhang.
Det är förstås inte så konstigt egentligen. Bruno Liljefors är en av de allra bästa naturskildrare Sverige har frambringat, och för de bästa i varje fack finns det alltid plats, oberoende av rådande ideal och tidsanda. I Bruno Liljefors fall spelar också den sena, rätt så fasansfulla produktionen av uppgivet brödmåleri en betydande roll. Den sen Liljefors småbittra och utpräglat ospektakulära, läs dödligt tråkiga, serieproduktion av glada rävar beskrivs ofta som något negativt, men jag undrar om det inte är tvärt om. Själv har jag konstnärens sämsta bilder inpräntade i bakhuvudet och varje gång jag ser hans bättre arbeten blir jag glatt överraskad på gränsen till upprymd. Det händer gång på gång.
I sina bästa målningar, producerade under 1800-talets sista två decennier, är Bruno Liljefors en fantastisk iakttagare av den vilda natur han älskade att vistas i. Skärpt, rörelsesäker och inte alls så sentimental som många av sina nationalromantiska kolleger. I Waldemarsuddes Liljefors och naturfotograferna pekar man effektivt på det stråk av darwinism som finns i Liljefors raka skildringar av jagande örnar, ätande rävar och liknande. Här finns inga allegorier som vill sätta likhetstecken mellan djur och människor i svartvita förenklingar.
Men däremot en kamp för att klara vardagen som går att identifiera sig med, oberoende av arttillhörighet. När Liljefors smakar på idén om monokromen, det vill säga skildrar sina djur i en miljö där deras naturliga kamouflage fungerar, är han som allra bästa.
Som en liten samtidspendang ställs Liljefors i relation till ett knippe medlemmar ur föreningen Naturfotograferna, som gärna söker efter vackra och övertydligt spektakulära vyer. Här blir skillnaden mellan bildbyråmässigt fotografi och konst väl stor, och Liljefors rammar fotograferna som en ilsken bulldozer. Det samtida foto som kommer närmast är emellertid glädjande nog Uppsalafotografen Mats Wilhelms lyftande Svartsnäppa, som i oskarp majestät lyfter över ett bronsfärgat skymningsvatten.