Det väldiga valskelettet flyter graciöst i luften som om det bara passerade genom den stora utställningssalen på Moderna museet i en färd genom ett evigt urhav. På de stora benen framträder ett försynt men intrikat mönster av cirklar och rutor i grafit. Känslan av både rörelse och stillhet är storslagen. Det kunde bli väl serent. Lite för mindfullness.
I ett av rummets hörn – en blänkande röd Citroen DS, en av historiens mest eleganta bilar. Men något är fel. Bilen förefaller intakt men är mycket smalare än den ska vara. Ungefär hälften av den franska klassikern har avlägsnats med något som bara kan beskrivas som kirurgisk precision. Bilen är fortfarande sig själv men ändå inte. Den är intakt men har berövats sin funktion. Det betecknade har blivit ett tecken. Det kunde bli lite för snyggt. Lite för smart.
Den mexikanska konstnären Gabriel Orozco, som med utställningen ”Natural motion” introduceras i Skandinavien, rör sig nästan antitetiskt mellan olika projekt. Det räcker nästan inte att tala om bredd. Om den ombyggda bilen, ”La DS Cornaline”, och det naturtrogna men avgjutna valskelettet i plast, ”Dark Wave”, sammantaget kunde ge ett förhållandevis artificiellt intryck så är det bara att låta blicken vandra vidare mot ett stort bord som är täckt med enkla men rumsutmanande terrakottafigurer, eller ett annat bord där stenar från den mexikanska guerrokusten har bearbetats till en liten skulpturpark som i ett fyrtiotal pjäser binder samman Sydamerikas konsthistoria med modernismen och samtiden.
Och blir det för fysiskt och sensuellt är det bara att rikta sina ögon mot någon av de väggar som är täckta av fotografier som formsökande och lekfullt binder samman en mumifierad valkropp, en häströv och en sovande hund, för att ta ett exempel. Eller kanske den fyrtio bilder långa serien ”Tills du hittar ännu en gul Schwalbe”, där konstnären under några månader tuffat runt på en gul skoter i Berlin och fotograferat sitt fordon bredvid andra gula skotrar – en mycket underhållande och behagligt monoton dokumentation av ett lågmält performance som säger något om en allmänmänsklig vilja att söka kontaktytor där vi kan fästa oss själva vid våra medmänniskor.
Gabriel Orozco får räknas som en av världens mer framgångsrika konstnärer, och kanske kan man se honom som ett exempel på en mycket samtida konstnärsroll, där mediet på fullt allvar och inte bra nominellt har spelat ut sin roll. Orozco är i ständig rörelse och producerar som om han vore en plastisk massa av konstnärlig intention.
Vill man söka en sammanbindande länk mellan de disparata verken så talar konstnären själv om erosion som sitt stora intresse, och det ligger någonting i det. Valskeletten och de målade kranier som hör till Orozcos mer emblematiska verk talar sitt tydliga språk, precis som stenskulpturerna där bearbetningen egentligen bara är en fortsättning på en process som sysselsatt naturen i miljontals år. Lerskulpturerna är nästan som små kretslopp i sig själva, och de gula skotrarna är lämningar efter en faktisk tidsperiod. Erosion i stort och litet format. Helt följdriktigt är också cirkeln den mest återkommande figuren i Orozcos tecknignar samt i det måleri som i övrigt förefaller en smula slätstruket i jämförelse med resten av utställningen, som faktiskt hör till det mest helgjutna jag sett på länge.