Tydliga metadiskussioner där konstverk liksom prövar sin egen existens är inte ovanliga bland sistaårsstudenter på konsthögskolor. Detsamma gäller blandformer där verken med studsig iver kastar sig mellan olika genrer. Varför bara nöja sig med att vara ett fotografi när man också kan vara en installation, en skriven berättelse och en sång?
Risken är förstås en känsla av övertydlighet och/eller ett koncept som är starkare än utförandet. Men det är egentligen inget större problem och i så fall ett rimligt pris att betala för att hitta ett sätt att ladda sina verk med tankar och konsekvens, vilket oftast är vad som skiljer utbildade konstnärers verk från självlärdas.
Anna-Lisa Thomson-stipendiet delas ut som ”uppmuntran och stöd till kvinnliga konstnärer i deras utbildning” och helt följdriktigt är de ovanstående dragen frekventa bland stipendiaterna. Om det är något som förenar årets ovanligt välvalda kvartett, Fredrika Anderson, Hanna Gustavsson, Stina Persson och Maiken Stene, så är det just en stor vilja att placera sina verk i en tydlig diskurs av intellektuell självreflektion och en utvidgande form.
Hanna Gustavssons serieroman ”Nattbarn” låter sig översättas till screentryck utan att det känns som ett billigt sätt att profitera på ett redan avslutat arbete, och Fredrika Andersons målade berättelse om en politisk nunna får en pendang på ett bord där nunnans händer från en av målningarna står uppställda tillsammans med händer som är hämtade från Caravaggio och andra konsthistoriska tungviktare.
Maiken Stene utforskar landskapet i video och murrigt måleri. Och mellan dessa tekniker appliceras ett fysiskt objekt från videon som en länk till det mer abstrakta måleriet, vilket samtliga verk vinner på.
Och Stina Persson går allra längst och placerar en bärande idé om att utforska rymden i mitten och låter en video, några stenar och en grupp svartkopierade papper vara behagligt lösa antydningar. De skrynkliga papperena har fått en struktur av vita streck som påminner om stjärnkartor, stenarna kallas för ”Nedslag” och i videon står en ensam och öppen kopieringsmaskin i naturen och gör ett lönlöst försök att kopiera natthimlen. En fin och komprimerad bild av svårigheten i att tänka på rymdens väldighet.
Mycket vilja, en gnutta övertydlighet och en smak för metanivåer går igen i årets parallellutställning ”3 finländska stipendiater”, som har kommit till eftersom Uppsala har fått extra medel som finskt förvaltningsområde.
Karina-Sirkku Kurz visar en fotobaserad undersökning av ätstörningar som skickligt undviker att gå i det välmenande temats fälla av övertydlighet. Fredrik Enges smakar på ready made-temat och låter påsar och portföljer dyka upp både som fotografier och objekt i små, medvetet motsträviga installationer. Maja Savolainen presenterar en resa med solens upp och nedgång, och har genomlevt en serie exakt lika långa dagar på olika platser. Presentationen, ett häfte och några av slumpen massakrerade fotografier, är onödigt ofokuserad, men i gengäld är idén fantastisk.
De bägge stipendiatgrupperna håller en jämn och hög nivå, och tillsammans berikar utställningarna varandra. Ett bra sätt att få ut lite extra ur stipendieutställningsformen, som kommer med tydliga begränsningar.