På Galleri 1 är det isande kallt, men våren är i antågande. Åtminstone är Islossning titeln på Maj-Siri Österlings pågående utställning där ljus och vatten återges i en serie naturromantiska oljor och några mindre akryler. Motiven är relativt naturtrogna men blir abstrakta i Österlings närstudium. Rött, blått, violett, grönt och vitt studsar runt i en geometrisk lek där den brutna isen utgör en stomme som kan arrangeras på ett oändligt antal vis. Att hålla sig till ett återkommande motiv ger en väl sammanhållen helhet som passar det lilla rummet.
Är man sugen på något spretigare är det bara att gå in på gården och stiga in i Åhuset, där Bill-Ove Jonsson har fyllt salarna med en samling retningar som förefaller vara både parodi och allvar. I ett fönster som vetter åt Fyrisån står till exempel en illgul jolle som förgäves har skrapat sina åror mot väggen i ett försök att nå sitt rätta element. Installationen bär titeln Förnuft vs känsla och ringar ganska effektivt in utställningens anda. På en monitor bakom jollen visas en serie korta filmer som får mig att tänka på serietidningen Larsson, och på väggarna i ett annat rum har konstnären skrivit ner några humanistiskt orienterade, vardagspoetiska fragment om små och stora livsfrågor. Också här slår det humoristiska anslaget igenom och intill ett ordstäv om Livet är konturerna av en kapsejsad, och uppenbarligen förolyckad, stavgångare inritade. Just stavgång är för övrigt ett tema som också dyker upp i filmerna.
Betydligt lugnare är det på Galleri Linné där Ann-Charlotte Nordström och Bengt Johansson tillsammans bildar en återhållsam enhet där vitt och rostfärgat dominerar. Den förstnämnda visar en serie vita blandteknikverk där stygn och sax är verktygen, och den senare en rad skulpturer av återvunnet järn. Nordströms lugna vita lever på nyanser och finstilta effekter och får Johanssons, också ganska stillsamma och tunga skulpturer, att röra sig lite snabbare. För en anhängare av skrotskulptur lär Johansson bli ett trevligt möte, men också de som inte alltid uppskattar genren kan se charmen i sinnrikt böjda rälsspikar och tjocka metallstycken som har perforerats av pepparkaksgubbar. Och Nordströms Nålstick, ett papper med tusentals små hål, utgör en närmast hypnotisk yta att stirra på.
Skulle det soignerade lugnet inte falla en på läppen är det bara att traska vidare till Galleri Strömbom, där amerikanen Albert Contreras ställer ut en samling nästan tredimensionella akrylmålningar som känns som en explosion i en godisaffär. Contreras var en del av den svenska konstscenen under några år på 60-talet, och i Moderna museets samlingar finns hans minimalistiska förflutna representerat. Efter att ha målat allt mindre och mindre klot nådde Contreras den helt monokroma ytan och lade penslarna på hyllan för att under trettio år arbeta som kommunalarbetare i hemstaden Los Angeles. I sextioårsåldern återupptog han sitt måleri, och monokromen är sedan dess väldigt långt borta.
Enkla tjocka x-former dominerar tillsammans med strängare rektanglar som kunde vara stadskartor som gör uppror och försöker lämna den platta ytan. I de enkla formerna kan man spåra Contreras minimalistiska bakgrund, men utförandet är något helt annat. X:et kunde stå för krysset på barnets utopiska skattkarta och verkar också markera ett väldigt tydligt nu. Här, säger målningarna, just precis här verkar en nästan besinningslös passion – och Long John Silver kunde väl knappas hitta en bättre skatt än så.