Klassisk fyrtiotalsmodernism, bubblande upproriskt 60-tal och samtida konsthantverk. Den formfrälsta har mycket att välja mellan bland årets sommarutställningar i Uppsala.
Mest iögonfallande är förstås Upplandsmuseets satsning på de mest radikala formgivarna från 60–70-talet. Få tidsåldrar har väl romantiserats sönder och samman som det explosiva 60-talet, men om det är någonting som framgår av utställningen Svenska formrebeller så är det faktiskt att många av de designidéer som epoken lanserade fortfarande framstår som vågade på gränsen till revolutionära. Det är lätt att le åt Mah-Jongs vildsint mönstrade trikåkläder, men designgruppens vision om att skapa hållbart producerade unisexkläder är fortfarande en svåruppnåelig utopiSvenska formrebeller är en matig utställning som fokuserar på några av tidens mest tongivande formgivare och designgrupper. Det blir möjligen lite väl trångt i Upplandsmuseets inte särskilt luftiga lokaler, men i gengäld finns det mycket att titta på och allt är paketerat i en snygg utställningsarkitektur.
Förutom Mah-Jong presenteras bland annat Innovators pappmöbler, Börge Lindau & Bo Lindekrantz enkla nytolkning av funktionalismen, Stephan Gigs uppblåsbara fåtöljer och Lena Larssons omtolkning av de svenska hemmens inredningsideal. Och som i alla andra sammanhang som tar upp 60-talet dyker Carl Johan de Geer upp, både som mångsysslande konstnär och textilformgivare i 10-gruppen.
Sammantaget ger Svenska formrebeller en bild av en tid som, trots en ibland (avundsvärd?) aningslöshet, lyfte många frågor som vi fortfarande diskuterar. Hållbarhet, tillgänglighet, slit- och släng och ergonomi är några exempel. Många av de presenterade formgivarna är dessutom fortfarande aktiva. Det färgglada 60-talet känns ibland både ihjälkramat och musealt, men är egentligen inte så länge sedan.
Den mångsidiga formgivaren och konstnären Vicke Lindstrand arbetade visserligen under 60-talet, men är snarare en representant för den svenska modernism som var rådande innan plast och revolutionära drömmar slog igenom. Design: Vicke Lindstrand på Uppsala konstmuseum presenterar sin huvudperson i helfigur, men lägger tyngdpunkten på de första tre decennierna i Lindstrands karriär. I synnerhet, naturligtvis, på hans insats som konstnärlig ledare vid Upsala-Ekeby på 40-
talet.
Måleri, skulptur, glas, keramik och textiler. Vicke Lindstrand
arbetade brett och mycket, och skulle kunna beskrivas som en modernistisk klassiker i en nivå som ligger några snäpp under de riktigt stora namnen. På Upsala-Ekeby skapade han som bekant en snudd på oemotståndlig elefant och ett knippe andra djur och några vaser, men det är kanske ändå för sitt arbete med glas, på bland annat Orrefors, som han har skrivit in sig i den svenska formhistorien. Uppsala konstmuseum visar ett rikt urval som pekar på Lindstrands mångsidighet som glasformgivare. Slipat kristallglas, robusta pjäser och skira objekt. Det mesta fungerade. Glaset återkommer också i Lindstrands verksamhet som skulptör, och de offentliga verk som är uppbyggda av stora mängder staplade glasskivor, som den enorma Legend i glas i Växsjö, hör till hans allra bästa. I övrigt är han mer minnesvärd som formgivare än konstnär.
Det är intressant att se Liljestrands måleri och skulptur parallellt med hans formgivargärning för att det ger en fylligare bild av hans produktion, men det går inte att undgå hur mycket sämre de mer renodlade konstverken har klarat tidens nötning. Vicke Liljestrands måleri sökte olika utgångspunkter, och smakade på flera olika stilar, men känns ändå mest som hopplöst daterade rester av en målarkurs från 1952.
Ett mer samtida perspektiv finns förstås på Kaleido, där elva av kooperativets medlemmar ställer ut rykande färskt konsthantverk på temat liv i vatten. Med femtio utställda objekt blir det ett rejält stim i den lilla utställningsalkoven. Men eftersom färgskalan är förvånande enhetlig blir det egentligen inte särskilt trångt ändå.
Koraller, bakterier, blötdjur, snäckor och någon enstaka narval kommer bra överens. Elisabeth Bergs räkor av återanvända läskburkar, Josefin Fribergs finlemmade kiselalger i porslinslera, Lena Junell Opgenoorths havstulpan i tovad ull och Annica Danielsson Alméns droppformade betongskulpturer med försynta små blyertsteckningar av mikroskopiska vattendjur hör till höjdpunkterna. Men utställningen är, trots att det riktigt stora utropstecknet saknas, full av potentiella favoriter. Helheten är oförarglig men habil och smakar verkligen sommar.