Ibland fungerar riktigt bra utställningar som stora gelébubblor eller atmosfärer som omsluter betraktaren och blir ett membran som påverkar allt man ser medan man är därinne. Liljevalchs stora utställning med Lena Cronqvist är en sådan. I ena stunden står man på gatan och funderar på något alldagligt som busskort eller liknande och så sugs man bara plötsligt in i konsthallen och befinner sig i Cronqvist-land och den där triviala tanken på busskortet är fortfarande giltig men förändrad. Lite som om man var en av konstnärens karakteristiska flickfigurer inneslutna i en glaskupa som å ena sidan innebär en väldig begränsning och å andra sidan är ett eget självständigt universum där man spelar enligt de regler man själv bestämmer.
Utställningen tar vid där konsthallens förra storsatsning på Lena Cronqvist 1994 slutade och koncentrerar sig följaktligen på de två senaste decennierna i konstnärskapet. I sal efter sal presenteras små tematiskt sammanbundna paket av Cronqvists klassiska motiv.
Självporträtt utan rekvisita, självporträtt med rekvisita, självporträtt med döda fåglar från sommarateljén på Koster, döda fåglar från sommarateljén på Koster, självporträtt med sorg, de två små flickorna med föräldradockor i helt eller sönderskuret utförande, de två små flickorna med föräldraclowner, de två små flickorna med kompisar och änglar inspirerade av Giotto, den ena lilla flickan i badet och så vidare i ytterliga några tappningar. Lena Cronqvists värld är makalöst sammanhållen. Här och var samsas målningarna med skulpturer som knyter an till temat. Barndom, föräldraskap, nära relationer och ålderdom återkommer ständigt. Självporträtten är likartade men aldrig likadana. Ljuset, färgerna och den avbildade gestaltens sinnesstämning varierar. Sorgsviten som behandlar maken Göran Tunströms bortgång är sanslös stark i sin osentimentala redogörelse av bottenlös förtvivlan. Konstnären står i två av svitens fyra bilder med en docklik man i famnen och tittar på små möbler respektive vita pappersark.
I nästa bild står hon ensam framför ett par framkallningsbad och ser den dödas siluett tona fram som ett minne och till sist, i den fjärde målningen, är det bara hon och de vita, oskrivna blad som är hennes nya verklighet.
Beståndsdelarna i Lena Cronqvists konst ringar in ett mänskligt liv och skiftar utforskande position med varandra. De små barnens gränslöshet prövas om och om igen och den grymma dissektion av föräldrafigurerna som ofta återkommer är trots det naiva bildspråkets splatterfest en väldigt realistisk bild av att som vuxen reflektera över att vara barn.
Utställningskommissarien och Liljevalchschefen Mårten Castenfors ger i den fina katalogen (och på pressvisningen) en väldigt utförlig presentation av Cronqvist och både hyllar och lyfter fram en privat relation till konstnären på ett sätt som för tankarna till den nyss bortgångne Ulf Linde. Lite distanslöst, men desto mer uppriktigt. En tydlig beköning av slaget ”Lena är en krävande kvinna och det är ju tur att hon har utrustats med en stor portion charm som förlåter det mesta” är det dock snudd på obegripligt att ingen reagerat på under arbetsprocessen. Castenfors vill vara personlig, men det går inte ens att föreställa sig samma spjuveraktiga ton i en katalog om en lika uppburen manlig konstnär. Texten hävdar att den vill lyfta fram ett av den svenska samtidens viktigaste konstnärskap, men gör det tradiga kardinalfelet att i stället lufta fram ett av samtidens viktigaste kvinnliga konstnärskap.
Det är synd att beköna Cronqvists konstnärskap, för precis som Nobelpristagaren Alice Munro låter Cronqvist sina kvinnliga karaktärer spegla en mänsklig erfarenhet. Att vandra runt bland Cronqvists verk är inte att frossa i den biografiska gestalt som syns i merparten av verken utan en exemplarisk förevisning av hur ett enda jag kan bli ett vi som alla kan relatera till.