Imogen Cunningham (1883-1976) betraktas som en av pionjärerna inom det amerikanska 1900-talsfotografiet. Hon är långt ifrån den mest kända, men kanske den allra bästa. Att vandra runt i Kulturhusets stora utställning med Cunninghams fotografier är ett gigantiskt nöje av flera olika orsaker. Det är gratis, många printar är gamla av utsökt kvalitet, de nya är inte uppförstorade monster och till skillnad från oftast när man möter fotohistoriens mer betydelsefula namn bjuder utställningen på många bilder som jag inte har sett tidigare.
Närgånget sensuella bilder av växter och kroppar, dansare, familjemedlemmar, porträtt, lite gatufotografi och några riktigt gamla pictorialistiskt anstrukna landskap. Imogen Cunningham fotograferade i stort sett samma saker som sina (manliga) kolleger, men hon litar på att fotografiet har en förmåga att förmedla konst i mycket större utsträckning än de flesta.
Det finns ett återhållet självförtroende som sprakar i bakgrunden i nästan alla motiv som Cunningham riktar sitt objektiv mot. Hon vågar undvika de mest dramatiska scenerna och är tillräckligt djärv för att välja bort de mest uppstyrda poserandet. Ett porträtt av Cary Grant där han utan att göra något annat än att vara vardaglig visar människan bakom den ikoniska filmstjärnan är bättre än det mesta jag har sett i genren. Som nakenfotograf är Cunningham långt före sin tid och klarar, förmodligen som första fotograf i världshistorien, att fotografera manliga kroppar med samma blick som kvinnliga. Det syns att hon har varit en förebild för fotografer som Sally Mann och Robert Mapplethorpe, och ofta överträffar hon sina sentida adepter.
Det är ofta nöjsamt att betrakta utställningar med modernistiska pionjärer. Men det är inte alldeles ofta utställningarna är förbluffande bra. Det är faktiskt Imogen Cunningham på Kulturhuset. Du gör dig själv en otjänst om du missar den.
Sebastian Johans
sebastian.johans@unt.se