Brev från kolonin

Soljus som pressar sig igenom skira sommargröna blad eller långsamt vräker sig över disiga kuster och kurviga sandstränder. Glada skrattande och ivrigt gestikulerande män som höjer ett glas för den homosociala pakten. Nästan lika glada men mer passivt betraktande kvinnor som ändå får vara med på ett hörn – helst som muser, förstås, ibland som konstnärer. Fiskare, bönder och torpare i färd med att utföra sitt värv eller njuta en sällsynt paus, fångade med ett vaket och nyfiket öga som liksom plötsligt har insett att det faktiskt finns folk som drar ett rätt så tungt strå för att samhällsstacken ska bli bygd utan att vänta sig något särskilt tack.

Det är inte helt lätt att förhålla sig till de konstnärskolonier som under den senare hälften av 1800-talet ploppar upp på en lång rad europeiska orter, med en viss tonvikt på de nordligare regionerna. I Skandinavien är Skagenkolonin det mest självklara och älskade exemplet.

Å ena sidan representerar konstnärskolonierna ett uppror mot akademiernas stela hierarkier och förlegade realism, och är en omistlig länk i modernismens utveckling. Män och i viss mån också kvinnor samlades på trevliga ställen för att ge samhället fingret och måla ett verkligt liv som inte dikterades av surnande konservativa regelverk. Å andra sidan mattas den subversiva känslan ofta av att konstnärskolonierna var en reaktion på den framväxande industrialismen och den samhällsomvandling den på sikt förde med sig.

Konstnärskolonierna har ofta, i all sin livsglädje, en underton av flyende eskapism som förenade de högre klasserna i en önskan om att förtränga att samhället i stort inte längre accepterade deras privilegier. Men det är inte heller en helt rättvisande bild, eftersom en aspekt av kolonierna faktiskt var att de skapade relativt prestigelösa mötesplatser där också en och annan klassresenär kunde smälta in.

I den Skagenutställning som presenteras på Waldemarsudde saknas de mest sönderälskade verken. En del av publiken kommer säkert att bli besviken, men i gengäld känns helheten lite mer spännande. De mest rådjurslika kvinnobilderna lyser med sin frånvaro, och i avsaknaden av de mest reproducerade bilderna av, förvisso skön, ljusdyrkan, stiger mer nyanserade naturskildringar och den lokala fiskarbefolkningen in i centrum. Det beror inte bara på en smart strategi från Waldemarsudde.

Det har varit svårt att låna in de mest emblematiska verken. Men effekten är bra. När idyllen tvingas ge vika känns det också som att Skagenmålarna har lite mer att förmedla vår samtid. Och visst finns det signaturverk av P S Krøyer, Michael Ancher och Anna Ancher, och dessutom ett rikt urval av den svenska Skagenmålaren Oscar Björck.

Utställningens riktigt stora poäng är emellertid fotokonstnären Annica Karlsson Rixons bidrag. Redan under våren testade Waldemarsudde att ge Bruno Liljefors 1800-tal en samtida spegel i form av en samling nutida naturfotografer. Den här gången fungerar det mycket bättre, förmodligen för att konst bäst möts av konst. Annica Karlsson Rixon har återkommande producerat direkta svar på verk av P.S. Krøyer. Den monumentala serien Annica by the sea visar exempelvis en samling starka samtidskonstnärer (förenade av namnet Annica) som alla poserar framför ett ljusbärande hav, självsäkert blickande in i kameran. Ett svar på P.S. Krøyers avbildningar av sin hustru som passiv, underskön musa, som har fått oändligt mycket mer uppmärksamhet än Marie Krøyers eget utmärkta konstnärskap.

P S Krøyers ståtliga herrfest Ved Frukosten – borgerliga herrar som leende höjer sina glas – har hos Karlsson Rixon blivit The Artists’ Luncheon, där de kravattprydda gentlemännen är ersatta av en samling kvinnliga vänner. Men det är inte bara könet som skiljer fotografiet från den målade förlagan. Det danska Skagengemytet har silats genom ett intersektionellt filter och i Karlsson Rixons nätverk finns fler etniciteter, klädstilar, klassmarkörer och så vidare. Just nätverk och vikten av att vara medveten om genusrelaterade koder är något som ständigt återkommer hos Karlsson Rixon, vilket gör henne till en perfekt sparringpartner för 1800-talskolonin. Ett mycket lyckat möte.