Det är mycket fotografi i år. I stora utställningar i både Stockholm och Göteborg omformuleras den svenska fotografihistorien, och på Moderna museet i Malmö paraderar Christer Strömholm och andra klassiska namn. Kanske är det ett tecken i tiden att Upplandsmuseet just i år har valt att belysa Uppsalas historia genom några av stadens mer betydelsefulla fotografer.
Bakgrunden till ”Människan och staden – 100 år av Uppsalafotografer” är Lars Lamberts mångåriga arbete med stadens historia och bildmakare. Och han ligger bakom såväl idén till utställningen som bildurval och de matiga utställningstexterna. Med åtskilliga böcker om Uppsalas historia i allmänhet och om fotograferna Henri Osti och Gunnar Sundgren i synnerhet är Lambert förstås rätt man på rätt plats. Utställningen, som fyller den översta våningen i museet, ger en snabb, effektiv och bred bild av historien.
Ingång och utgångspunkt är två daguerreotypier som fotopionjären Johan Wilhelm Bergström tog i Uppsala 1845. De två rispiga glasskivorna är de första kända fotografierna av staden, och det är onekligen svindlande att stå inför något som så tydligt hör till inledningen av ett paradigmskifte som skulle komma att radikalt förändra människans sätt att se på sig själv och sin miljö. Domkyrkan, fortfarande med Carl Hårlemans trubbiga romanska tornhuvar, är motivet i en av bilderna. Den andra visar också kyrkan, men i en större landskapsvy där också Slottet och Carolina Rediviva utmärker sig. Tyvärr visas inte originalbilderna, eftersom det inte har varit möjligt att låna in de ömtåliga glasen, men väl ett par repliker och ett par stora kopior.
Från de första bilderna (betänk den egentliga tyngden i ett begrepp som de första bilderna) promenerar vi rakt vidare genom stadens utveckling och fotografiets minst sagt explosiva historia. Henri Osti, det sena 1800-talets mest prestigefyllda Uppsalafotograf, är en självklar bastion i historien. Redan 1860 slog den tyske emigranten upp sin studio på Kungsgatan och dit vallfärdade alla med självmedvetna pretentioner på att vara någon i den lilla staden som visserligen hade ett universitet men, som Lambert konstaterar, försörjde sig på brännvin.
Historien arbetar sig snabbt framåt och efter Osti följde ett koppel yngre konkurrenter, som Alfred Dahlgren som dominerade det förra sekelskiftet, och bilden av staden förändras, blir mer mångfasetterad och kanske också mer estetiserad. Gunnar Sundgren, som öppnade ateljé på Östra Ågatan 1928, dominerade under några decennier och porträtterade 1900-talets stora Uppsalapersonligheter, som Bror Hjorth, Stina Aronson, Gösta Knutsson och konstprofessorn Gregor Paulsson. Men Sundgren innebar också en ny, mer konstnärlig syn på den fotografiska bilden och gav många prov på ett skickligt och tidlöst arkitekturfotografi.
Så kommer det drivna pressfotot, och bilden av vardagen blir så småningom igenkännbar för oss som lever idag. Under det sekel som utställningen koncentrerar sig på går mediet från något högtidligt och exklusivt till en självklar representation. På vägen blir det nedslag i murriga ateljéer, i 1960-talets rivningshets och hos den kvinnliga föregångaren Emma Schenson som dokumenterade domkyrkans nygotiska förvandling. 100 år av det officiella Uppsala i en smällkaramell. Det som saknas i historiens tidiga bilderbok, vilket en väggtext också belyser, är förstås i hög utsträckning de mindre bemedlade och de stökiga gårdarna bakom de borgerliga fasaderna. Men det som finns är ändå fascinerande att se.
Merparten av bilderna visas i stora, inte särskilt högkvalitativa kopior. Det är synd. Bortom den historiska utställningen finns det nämligen en fotografisk, mer konstnärligt orienterad historia som skulle berättas mycket bättre i originalprintar. Den pedagogiska överskådligheten skulle minska, men i gengäld skulle den emotionella påtagligheten öka markant. Men då är det förstås en annan utställning. Kanske dyker den också upp så småningom. Arkiven, främst Upplandsmuseets och universitetsbibliotekets, rymmer en gigantisk potential.