Betraktaren måste skratta åt våldet

Patrick Nilsson Månadsbilder är en utsökt blyertssvit som i tolv finlemmade teckningar slår fast den kanske största paradoxen i den mänskliga tillvaron – den till synes omättliga dragningen till brutalt övervåld.

Temat återkommer gång på gång och binder samman utställningen Vissa dagar känns det mesta ganska meningslöst. Ibland känns det precis tvärtom. på Uppsala konstmuseum.

Våldet har sällskap av en uppenbar känsla för omsorgsfull komposition, en kontrastverkan – både mellan gullighet och obehag och två- och tredimensionalitet – och humor. Vi måste skratta åt de överdrivna, men dessvärre ganska realistiska, excesserna i meningslöst våld, det är vår enda möjlighet att hantera den ofattbara meningslösheten utan att gå under.

En storslagen himmel med stor djupverkan i bildens övre del. En platt husfasad i mitten. Ett myller av seriefigursliknande våldsverkare längst ner. De monumentala bilderna i sviten You don´t have to be a weather girl to see where the wind is blowing placerar in våldet i ett samhälle. Himlarna och husen är kraftfulla och färgade av kol och torrpastell. De våldsamma figurernas tunna blyertsstreck syns knappt på håll och överrumplar den som närmar sig bilden.

Skulle du mot all förmodan ha missat poängen är det bara att titta på de fyrtio siluettmålningarna i Dead Bastards. På avstånd en samling oförargliga skuggfigurer. På nära håll en explosion av överdrivet våld som hade gjort Quentin Tarantino stolt. Borrmaskin i ögat. Såg i skallen. Grillspett genom nacken. Osthyvlar, mikrofoner, tänger, grenar, tumstockar och en mängd andra objekt är möjliga mordredskap bara de tryckt in i en skalle med tillräcklig kraft.

Patrick Nilssons våld är underhållande, men det handlar inte om ett banalt underhållningsvåld. Snarare pekar Nilsson i så fall ut betraktarens egen stora vana att konsumera ett esteticerat våld och gör, med en uttalad referens till Hieronymus Boschs 1400-talsversioner av helvetet, en poäng av att vi inte behöver klä undergången i en maskeradkostym. Den är närmare än så.

Utställningen visar också några äldre nyckelverk. Svart och vitt är en installation som består av 4 000 små träbrickor lutade mot varandra som ett platt och ömtåligt korthus som upptar ett helt rum. Ljuslåda är en bänkliknande konstruktion som rymmer några brinnande ljus i slutna glaslådor där de långsamt gör slut på det syre som ger dem livskraft. På väggarna projiceras ljusens dödskamp i realtid. Bägge två har lämnat tydliga spår i Patrick Nilssons arbete, men känns som (och är delvis) skolarbeten och saknar den skärpa som de senare verken uppvisar.

Det textbaserade, och snäppet nyare, verket Sensmoral or Death är emellertid oumbärligt i sammanhanget. I några spretigt nedtecknade blad resonerar här ett konstverksjag kring en eventuell resa till Auschwitz.

Från den inledande raden ”Det skulle vara kul att åka till Auschwitz” vindlar sig ett plågat resonemang om språkets otillräcklighet i förhållande till de stora grymheter mänskligheten är kapabel till. Här har Patrick Nilsson hittat sin ton och insett att det inte finns en motsättning mellan att vara mycket rolig och mycket allvarlig.

Det är också Sensmoral or Death som föranleder den parallella utställningen Att återvända till Auschwitz, som visar några andra konstnärliga tappningar på att förhålla sig till det som knappt går att begripa. Tidningsillustrationer från 40-talet, samtida teckningar från en tågresa i Polen och tre exempel på Maria Sundströms Wiedergutmachtung (gottgörelsekonst), där konstnären i olika medier närmar sig ämnet utgående från det faktum att hennes tyska morfar var nazist, och några starka exempel ur överlevaren Lenke Rothmans produktion borgar för ett brett spektrum.

Det nyproducerade verket Komm zurück, av Maciej Klauzner som själv kommer från en litauisk-judisk familj, ger hela utställningen en ljudbakgrund och gripet tag på ett väldigt fysiskt sätt. Genom ett hål i en liten ramp kan betraktaren stirra ner på en filmsnutt som visar Vilnius kullerstenar i en symbolisk vandring tillsammans med de som deporterades samtidigt som ett par hörlurar skrålande fyller salarna med slagdängan Komm zurück, en av Hitlers favoritlåtar.

Att återvända till Auschwitz är en tänkvärd, om än ganska förväntad, pendang till Patrick Nilssons konst. När vi inte längre kan skratta åt människans uselhet får vi helt enkelt nöja oss med att gråta.