Jag önskade mig en utställning med extra allt. Och det är precis vad jag får i Kulturhusets samarbete med Nationalmuseum i utställningen ”Barockt”, där delar av det anrika museets 1600-talskonst får möta en lång rad samtida konstnärskap i en eklektisk blandning som gör allt annat än undviker att vara för mycket.
De mörka, murriga salarna i Kulturhusets Galleri 3 är fyllda en bit bortom bristningsgränsen. Det vore vanligtvis ett misstag att överlasta de redan från början svåra salarna, men just här är det helt rätt. Som stil kännetecknas, skulle man kunna säga, barocken av att konstarterna flöt samman och blev en enda svulstig utsaga av övertydlig dramatik. Det tydligaste exemplet hittar man i arkitekturen. De barocka byggnaderna nöjer sig inte med att vara hus, utan vill ofta vara skulpturer på samma gång. När man har spenderat en stund i överdådet på Kulturhuset går man ut med känslan av att ha halsat ett stop knappt flytande fett, och man riktigt längtar efter lite stram nyklassicism – och medan man håller tillbaka en kväljning förstår man att ”Barockt” verkligen har tagit med en på en liten tidsresa. Och man inser att tidsresan också har visat hur bra våra samtidskonstnärer fungerar i den övermättade kontexten.
Det där sista är förstås också utställningens mest uppenbara poäng. Att den omättliga, vältrande, överdrivna, pompösa barocken faktiskt fungerar i vår tid är inte en slump. Rembrandt, El Greco, David Klöcker Ehrenstrahl, Frans Hals och de andra barockmästarna har kanske inte nödvändigtvis oerhört mycket gemensamt med Sam Taylor-Johnson, Ylva Ogland, Isac Julien, Tony Matelli och resten av de representerade samtidsnamnen, men alla inblandade lever i en tid där gesterna är stora. Klimatkriser, terrorhot, dokusåpor och en skenande digital utveckling där privatlivet både kränks och används som en bisarr markering av status och lycka är samtliga uttryck för just den storvulenhet som vi har ägnat flera sekel åt att beskylla barocken för. Döden är för övrigt ett motiv som älskas i respektive tid.
De relationer som utställningen bygger är inte särskilt subtila och bygger oftast på ett ganska direkt samband. Så hamnar Ylva Oglands nakna kvinnobilder där könen har blivit genomborrade titthål tätt intill Rubens frodiga tolkning av den patriarkala blicken. Så blinkar Pierre Gonnords anemiska porträttfotografi av den unge "Iris" menande mot Jacob Heinrich Elbfas målning av drottning Kristina som barn. Eller också är samtidsnamnen inlyfta på en hög svulstfaktor, som Annika von Hausswolffs majestätiska foton av ruinerade palats eller brasilianska Adriana Varejãos galet storslagna skulpturer. Men vad gör det? Är det någon gång man kan unna sig en skriande övertydlighet så är det just här – i en utställning där det övertydliga är temats själva essens.
”Barockt” är precis den sortens motion som jag tror är helt nödvändig för Nationalmuseums klenoder. Det är i ett prestigelöst möte med vår samtid som de historiska artefakterna får liv och blir levande passager till det förflutna.