De jazzigt abstrakta formerna i räcket på Islandsbron är fast förankrade i det 1950-tal som skapade dem, men känns ändå piggt tidlösa. De gigantiska nävarna som drar isär ett galler i skulpturen Befrielsen på Martin Luther King plan slår hårt, snabbt och effektivt. Kampanilen, klockstapeln, utanför Missionskyrkan är ett lika brutalt som esoteriskt inslag i stadsbilden. Kopparmonstret Stigande rytm på Berthåga kyrkogård är sanslöst fysiskt påtagligt besegrar, åtminstone i ren kraft, de flesta av konsthistoriens mer föreställande återgivningar av den lidande frälsaren.
Med sina offentliga skulpturer, det ovanstående är bara fyra exempel av ett trettiotal, har konstnären Olof Hellström i högre utsträckning än de allra flesta gjort Uppsala till sin stad. På väg till Uppsala konstmuseums retrospektiva utställning som presenterar Olof Hellströms nästan sjuttioåriga karriär stannar jag till vid just Islandsbrons räcken och stirrar på den fors som för några översvämmade dagar har ersatt den annars så beskedliga fallet under bron. Det vilda vattnet lyfter fram rörligheten i räckets former, och det är nästan som om vattenmassorna är en del i en utomjordisk kampanj som gör reklam för den Umeåfödda konstnärens utställning. Det vore i så fall inte särskilt förvånande, för om det är någonting som har sysselsatt Olof Hellström genom hans långa karriär så är det just en desperat önskan om att slå en bro mellan det jordbundna och en mer andlig dimension.
Uppsala konstmuseum har tagit ett helhetsgrepp på Olof Hellströms konstnärskap, och visar tydligt upp de linjer som binder samman hela produktionen. Hellström har genomgående både målat och skulpterat, och gärna fört samman genrerna i ett och samma verk. Tyngdpunkten ligger dock på Hellströms skulpturala gärning, vilket är utmärkt. Olof Hellströms måleri är i och för sig inte utan kvaliteter, men i jämförelse med skulpturerna ter det sig försiktigt och mer låst i sin tillkomsttid. Som skulptör är Hellström trogen sina rötter i en rätt så klassiskt orienterad modernism, men till skillnad från många av sina kolleger är hans verk inte drabbat av samma övertro på formernas förmåga att öppna världen, och det gör att det har fått en betydligt längre hållbarhet. Hellström förlitar sig inte på formen, han kämpar med den. Går det att gestalta över huvud taget, är en fråga som hela tiden tränger sig på och måste besvaras.
När Olof Hellström ger sig på människan som motiv, oberoende av om sammanhanget är profant eller sakralt, blir resultatet alltid drabbande. Den manshöga skulpturen Här visar en gestalt som sliter isär sin egen bröstkorg, och kunde nästan fungera som en poetik. Konstnären prövar också andra motiv och leker gärna med material som ärgiga kopparnät och former som är hämtade från fiskben och liknande. De mer abstrakta och naturlyriska verken har sina poänger, men människan förblir Olof Hellströms viktigaste motiv. Det är nog också därför hans religiöst anstrukna arbeten fungerar så bra också utanför den sakrala kontexten. All eventuell gudomlighet silas genom ett filter av människa.
På ett bord visas ett helt knippe små modeller och tredimensionella skisser som är hämtade från konstnärens ateljé - en rolig bonus som ger lite extra kött på den stora kropp som utställningen läger fram.