Det är ingen tillfällighet att Buz Luhrmans överdådigt svulstiga, och därför ganska texttrogna, version av The Great Gatsby ska locka in soltrötta tittare i biograferna just denna sommar. Vi vill ha mycket just nu. I den ekonomiska krisens spår vill vi ha flärd och vaxade ytor. Vi koketterar gärna med närproducerad mat och autentiskt grillade revbenspjäll. Till och med mossa blir en fullt fungerande accessoar om den serveras på en delikatesstallrik i en ensligt belägen gourmetrestaurang i Fäviken. ”Less is more” betyder inte längre minimalism, utan att lite faktiskt blir mycket om man bara svullar upp sammanhanget i tillräcklig grad.
Vår besatthet av yta är förstås en konstant, men i jakten på mycket vill vi reflektera över vår besatthet och följdriktigt svämmar museisalar och utställningsrum just nu över av form, mode och sköna mellanting. I Uppsala ser vi som bekant ovanligt mycket form i sommar och i Stockholm är det likadant. På krisande Thielska galleriet försöker man hitta publiken genom en utställning som för samman måleri från det förra sekelskiftet med ganska intetsägande modefoton från det senaste. Millesgården lyfter fram modetecknaren Mats Gustafson. Fotografiska saluterar vårt behov av fetischer genom att presentera Helmut Newton, som plåtade mode, naket och superstjärnor. På Moderna museet ger man en heltäckande bild av popkonstens genomslag, och på Liljevalchs frossar man sig igenom formhistorien från Arts and craft-rörelsen till i dag.
Moderna museet var först i världen med att visa en separatutställning med Andy Warhol och har, med sitt dynamiska 60-tal, en av Europas bästa samlingar av popkonst. Det är därför inte konstigt att den mytomspunna eran regelbundet återkommer på repertoaren. Förutsägbart och lite tråkigt, kanske. Men i gengäld brukar utställningarna hålla hög klass och dessutom ökar popkonstens betydelse med varje omläsning av konsthistorien.
Pop Konst Design, som är ett samarbete med danska Louisiana och den tyska institutionen Vitra Design Museum, slår på stora trumman och utropar sig till den första utställningen som visar popkonstens portalverk tillsammans med design från samma tid. Det är nog en häftig överdrift, för om det är något som har tröskats om och om igen så är det popkonstens breda genomslag och hur konsten plockade från det kommersiella flödet som i sin tur lät sig inspireras av konsten. Men det är en fin utställning, som på ett övertygande sätt visar hur popen liksom smälte ut över hela samhället som en bit vax, ställde allt på huvudet och ändrade vårt sätt att se. Andy Warhol är förstås paradexemplet, och redan utställningens första rum placerar hans uppförstorade tändsticksask, Close cover before striking, bredvid formgivaren Studio Simons soppburksliknande pall Hyllning till Andy Warhol.
Grafisk form, skivomslag, möbler, filmer och reklam breddade popkonstens anslag och gjorde den till en angelägenhet för fler än konstintresserade och det besuttna fåtal som faktiskt shoppar på konstgallerier. Pop Konst Design bjuder på en skön blandning av ikoniska verk och föremål, och visar också att både konceptkonst och senare postmodernism har klara beröringspunkter med, och kan inordnas under, popens paraply. Det är dessutom roligt att se svenska konstnärer som Barbro Östlihn och Marie-Louise Ekman (med den vardagsrealistiska sidentygapplikationen Fiskbullar i hummersås från 1968) i sällskap med internationella stjärnor.
Inte särskilt omskakande, men snyggt och pedagogiskt om hur konst faktiskt är något som berör och påverkar hela samhället.
Riktigt samma pedagogiska nit finns inte i Liljevalchs sommarutställning Home sweet home, som har förvandlat hela konsthallen till ett dockhus som är myllrande fyllt av design från lite mer än ett sekel. Inspirerande och eklektiskt verkar ha varit ledorden för den curerande trion Annica Kvint, Cilla Ramnek och Karin Södergren som blandar hejvilt och gör en poäng av att placera högt bredvid lågt. Swedish grace, paret Aalto, Josef Frank, Bruno Mathson, Memphisgruppen, eleganta stålrörsmöbler, svulstiga porslinsfigurer, vanliga kontorsmappar, cd-ställ och några tusen andra former och föremål. Karin Larsson möter neomodernism och det mesta däremellan, skulle man kunna säga.
Idén låter onekligen lite kul, men tyvärr är de flesta rummen avspärrade med rep, vilket gör att det inte går att röra sig bland, utan bara passera förbi, föremålen, vilket motsäger det vilda anslaget. Utställningen är väldigt lik en välsorterad antikmässa, med skillnaden att besökaren där kan fingra på föremålen. Det är lite som om man vill visa att det går att göra en inspirationshetsande inredningstidning i tredimensionell form, men det visste jag redan. Den tidning som har producerats som utställningskatalog fungerar, antingen paradoxalt eller självfallet, mycket bättre.