Foto: Scanpix
Cristina Karlstam: "Tate Modern är närmast idealet"
Några mil från Köpenhamn ligger konstmuseet Arken, som ett magnifikt skepp mitt i ett tomt slättlandskap. Djärv arkitektur signerad Sören Robert Lund, inte helt idealiskt som rum för konsten, ändå värt att uppmärksamma för det modiga sättet att utmana Köpenhamns Museum med versalt M, Louisiana.
Extremt nyskapande arkitektur av Steven Holl hittar man i Kiasma, Helsingfors stolthet. Dess främsta kvalitet: läget mitt i centrum med Mannerheimstatyn alldeles in på knutarna. Så ska ett konstmuseum som vill bli en angelägenhet för alla placeras.
Att en gammal byggnad ibland kan bli ett bra konstmuseum är Josef Paul Kleihues Hamburger Bahnhof i Berlin ett exempel på. Den gamla järnvägsstationens styrka är, vid sidan av den rymliga centralhallen, den allt annat än blygsamma tillbyggnad där man kan visa sina stora samlingar.
Har man inte ett idealläge mitt i stadens centrum kan man göra som Essl museum utanför Wien: erbjuda gratis busstransport. Flera gånger om dagen går en shuttle fram och tillbaka från centrala Wien ut till Essl. Berömvärt!
Slår man samman alla dessa museers kvaliteter hamnar man tveklöst på Tate Modern i London. Närmare idealet är det svårt att komma. Sedan starten 2000 har arkitekterna Jacques Herzogs och Pierre de Meurons till konstmuseum förvandlade kraftverk visat världsledande konstnärer och nått en hel världs konstpublik. En turbinhall med hisnande 35 meter i takhöjd som tillåtit flera extremt utrymmeskrävande installationer, flera gallerier
för tillfälliga utställningar och god plats för samlingarna, butiker och serveringar, barnverkstad och utrymmen för personal. Läget är acceptabelt med tanke på Londons väl utbyggda infrastruktur, och vill man komma via Themsen finns konstnären Damien Hirsts båt att tillgå.
Nu arbetar man med en arkitektoniskt utmanande tillbyggnad som kommer att befästa Tate Moderns ställning som en av världens främsta byggnader för samtidskonsten.
Tate Modern blir därför mitt val av förebild.
Chris Burdens verk Urban light visas i ösregn vid LACMA i Kalifornien. Foto: Scanpix
Rikard Ekholm: "LACMA är bäst på kringarrangemang"
Mitt favoritmuseum alla kategorier är Los Angeles County Museum of Art (LACMA), ett av USA:s största konstmuseer med en samling som sträcker sig över nästan hela konsthistorien.
Här finns islamsk, japansk och pre-colombiansk konst, samt en rad utsökta moderna klassiker, bland andra Magrittes Ceci n’est pas une pipe. Men även om museet inryms i sju friliggande byggnader på över 80 000 kvadratmeter mitt i Los Angeles, är det inte bara museets omfattande samling som gör museet så spännande att besöka. Det är museets tillfälliga utställningar och kringarrangemang som gör att LACMA höjer sig över de flesta andra museer.
Just nu visas en omfattande Caravaggioutställning med flera verk som får mig att storögt förundras. För att sätta samman den här utställningen krävs omfattande inlån från museer som är möjliga bara om LACMA svarar med stora utlån ur sin egen samling. Den andra större tillfälliga utställningen är en Stanley Kubrick-exposé. Här varvas bakom-scenerna-fotografier med rekvisita, delar ur manus och personliga brev. Resultatet är en lysande inblick i en av historiens främsta filmskapares liv och verk. Dessutom visas regissörens alla filmer i den stora biograf som ligger på området. Lägg därtill seminarier, föreläsningar och workshops med ledande teoretiker och konstnärer och museet blir en plats man tar sig till om och om igen. Här finns även caféer, restauranger och barer med kompletta rättigheter, och på kvällarna bjuds det på konserter; valet att stanna en bra bit in på kvällen känns helt naturligt.
Det är orättvist att jämföra LACMA:s och Uppsala konstmuseums samlingar och utställningar - där spelar de i två skilda divisioner. Men med avseende på kringarrangemangen är jämförelsen rimlig och i bästa fall kan den vara instruktiv; den konst som ett museum eller konsthall väljer att visa blir avsevärt mycket mer spännande med en aktuell och upplysande programverksamhet. Uppsala konstmuseum har en hel del att bevisa innan museet befinner sig på den nivå som man kan förvänta sig att ett konstmuseum i Sveriges fjärde största stad ska ligga på.
Sebastian Johans: "Uppsalaborna skulle känna igen debatten om Kiasma"
Innan museet för nutidskonst, Kiasma, öppnade i kärnan av Helsingfors centrum skakades Finland av en våldsamt agiterad arkitekturdebatt som jag tror att många Uppsalabor skulle känna igen. Den amerikanska arkitekten Steven Holl hade besegrat hundratals kolleger i en stor arkitekttävling, men finländarna var skeptiska. Att Holls ganska modernistiska, vita betongkonstruktion med sina följsamma och självsäkra linjer skickade en ganska tydlig blinkning i riktning mot nationalarkitekten Aalto ville de inte riktigt notera, utan fokuserade dels på det alarmerande faktumet att det ärorika uppdraget gått till en amerikan (till och med en svensk hade varit bättre) och att den moderna byggnaden kunde tänkas störa "kulturmiljön" i centrala Helsingfors. Allra värst var att märkesbyggnaden skulle byggas bredvid en ryttarstaty av nationalhelgonet Mannerheim, som möjligen skulle hamna i skymundan.
När byggnaden sedan visade sig läcka visste skadeglädjen bland belackarna inga gränser, men därefter tonades kritiken ned och det tog inte särskilt länge innan det absoluta flertalet tog Kiasma till sina hjärtan och Helsingfors hade äntligen fått ett stolt centrum för samtida konst.
Insidan av Kiasma ger ett robust, nästan primitivt intryck. Den moderna tekniken syns sällan eller aldrig och byggnaden, med många och varierade ljusinsläpp, gör mycket av det naturliga ljuset. Centralt placerat i huset finns en gigantisk ramp som långsamt tar besökaren från våningsplan till våningsplan. Kiasma är en stark byggnad som sätter sig i minnet alldeles oberoende de utställningar som presenteras. Men samtidigt låter byggnadens lugna självsäkerhet den konst som visas ta plats utan att konkurrera om uppmärksamheten.
Kiasma är övertygande form och friktionsfri funktion i en trovärdig kombination, och mycket mer än så begär jag inte av ett konstmuseum.