Etta på svenska albumlistan och slutsålt på Svandammshallarna. Om någon förutspått det för tio år sedan skulle alla som hade någon slags koll skrattat rått. Genom en hårdnackad målmedvetenhet har Watain överskridit alla tidigare barriärer för ett black metal-band när det gäller försäljning och populäritet.
På den första spelningen på hemmaplan sedan 2008 visar de omedelbart varför. Watain är ett helhetskoncept som styrda av frontmannen Erik Danielssons vridna och svartsynta hjärna gör allt rätt såväl visuellt som musikmässigt. Brinnande treuddar, upp och ner vända kors, djurben och liksminkning ger en scenbild som får Tolkiens Mordor att se ut som en mysig chartersemesterort. Och den manglande men samtidigt melodiösa musiken tar andan av all skepsis från första stund.
Watain är mästerliga på såväl primitivt ös som tajming vilket gör att konserten aldrig blir tråkig. Det enda som stör helhetskonceptet är akustiken som gör det omöjligt att höra mer än några ord här och där av Erik Danielssons mellansnack.
Inför konserten har det spekulerats på Facebook om att Watain skulle ha planerat att ta livet av sig själva och publiken genom att bränna ner Svandammshallarna. Något sådant händer självklart inte, men bara att någon kommer på den idén visar att Uppsalabandet står några snäpp ovanför alla extremmetalband som bara leker med skräckfilmsestetik.
För Watain är det på allvar och det känns. Äkta satanism, en äkta vilja att påverka sin fans till det sämre (i samhällets ögon) och en äkta grund i metalhistorien. Det är främst det sista som gör att de kan skita i alla black metal-konventioner och göra en låt som balladen They rode on på nya albumet. Så länge den kusliga grundkänslan finns kvar och de gör det bra skulle Watain kunna spela in en hel skiva med powerballader utan att förlora mer än en handfull trångsynta fans.
Med tanke på utrymmet Watain fått i media den senaste veckan kunde man lätt börja oroa sig för att bandet står på tröskeln till att ta över hela världen med sin metal och estetik och den här kvällen är det enda som egentligen talar emot det tråkig realism. Skjuter man tankarna på världsherravälde åt sidan så vore det åtminstone högintressant att se vad Watain skulle kunna åstadkomma med en produktion på arenanivå. Om de fortsätter i samma riktning som på The wild hunt känns det inte som någon omöjlighet.