– Vi har namngett våra låtar efter ortnamn i Västerbotten så att man ska kunna Stim-märka de byarna, förklarade gitarristen Johan Norberg med sitt norrländskt lakoniska, oefterhärmliga tonfall när han och saxofonisten Jonas Knutsson framträdde på gitarrfestivalen vid torsdagens sena huvudkonsert.
Det lär ha varit första gången som saxofon hördes på gitarrfestivalen, och deras framträdande blev ett slående exempel på den intimitet och avspändhet som kan sägas höra till festivalens kännetecken – här med två musiker som ledigt fyllde konserthusets stora sal med ett lysande lågmält musikanteri.
Som duo placerar de sig i en ädel tradition av jazz på svenska, den speciella legering av svensk folkton med bluesens blå toner som går tillbaka på artister som Jan Johansson, Nils Lindberg, Berndt Egerbladh och Bengt-Arne Wallin. Här i form av ett duospel som aldrig blev ansträngt eller forcerat, med två ganska olika temperament som möttes i en mjukfotad folkjazz, både lyriskt och lite kärvt, och liksom omisskännligt norrländskt.
Jonas Knutsson växlade mellan sopransax, alt- och barytonsax och spelade långa stunder med en dansant, rytmiskt virvlande känsla i sina fraser – en speleman i själen som tycktes dansa runt och omsluta Johan Norbergs mer återhållna gitarrspel. Den sistnämnde med en arkaisk kvalitet i spelet, så också när han växlade till kantele i en jojk som fick drag av uråldrig rit.
Och detta till Knutssons vesslekvicka fraser, ömsom lockropsartade, ömsom som lätta susningar i vinden i en polska från Vilhelmina, eller som djupa mistlursstötar på barytonsaxen.
Deras gemensamma musicerande tycktes bara växa efterhand, som en berättelse med ständigt nya skiftningar, gemensamma pizzicatoeffekter och inte minst i konsertens senare nummer med en enastående dynamik och finstilt rytmik i samspelet, som i Jämt-Pelles polska. Det var stor musik i det lilla, blues från folkmusikens Norrland.
Och dessutom med Johan Norberg som en historieberättare av rang mellan låtarna, till exempel i skildringen av hur han sökte efter huset på det gamla familjefotot som utgör omslag till duons första skiva och fastnade med bilen i den norrländska leran. Ett äventyr som gav upphov till en låt med ortsnamnet Yttervik.
Helt rättvist således att dessa inhemska musikanter gavs utrymme på den stora scen som i första hand brukar vikas till gitarrfestivalens internationella gäster.