Akademiska Kammarkören begick på nyårsdagen sin 30:e nyårskonsert och firade dessutom Stefan Parkmans 30 år som körledare och Drottningholms Barockensembles 20 år som ackompanjerande orkester. Det blev en mycket lyckad tillställning. Christer Åsberg guidade genom programmet med sedvanlig esprit Kören klingade utmärkt men var mindre väl synkroniserad på ett par ställen – eller var det aulaakustiken?
Efter en Rossini-ouvertyr, som Barockensemblen hanterade suveränt, sjöng kören inspirerat och glättigt två "ålderdomssynder" av samme kompositör, hämtade från den allra första nyårskonserten.
Fjolårets solister Sofie Asplund och Calle Lindén återkom. Inledningsscenen ur Figaros bröllop var en fin uppvärmning inför den förförande duetten La ci darem la mano ur Don Giovanni. Efter skönsång från kören som uppvaktande lantfolk (Figaro igen) fortsatte Lindén som don Juan i "champagnearian" och briljerade med ett säkert framförande av det snabba stycket.
Sofie Asplunds gestaltning av en kärlekssugen flicka i Qual guardo un cavaliere ur Don Pasquale var obetalbar. Hon förenar en fantastisk röst med stor skådespelarbegåvning och är en fröjd att se och höra. Rossini avslutade första akten med körens energiska framförande av två stycken ur Rossinis Askungen.
Johann Strauss’ nyårsklassiker An der schönen, blauen Donau hade fått text av Christer Åsberg: An der schönen, braunen Fyriså. Spirituellt, men åtminstone där jag satt kunde man inte uppfatta texten. Varför inte trycka den i programmet? Ett körarrangemang av sextetten ur Lucia di Lammermoor, Chi mi frena in tal momento, var intressant, får man väl säga. Lindén gjorde Dulcamaras aria Udite, udite o rustici ur Kärleksdrycken strålande bra innan finalen ur Orpheus i underjorden med hisnande kadens av Sofie Asplund.