Det var 50 år sedan den första Capricen och mycket har hänt på vägen. Skämtlynnet har fått allt friare tyglar, showinslagen har ökat och gästerna har fått allt större utrymme. I år var de fler än någonsin, hela tre stycken, och alla toppfigurer i sin genre. Men först uppenbarade sig Helge Skoog redan innan showen startat i en roligt töntig dialog med det inspelade säkerhetsmeddelandet.
Sedan OD presenterat sig med nyskriven text till For once in my life dök Henrik Dorsin upp som Ove på Solsidan, propsande på att få sjunga med i kören. Först var det emellertid Ola Salos tur med I’m the worrying kind, effektfullt arrangerad som en stillsam ballad. När det sedan var dags för kören att sjunga tjeckiske Krickas musik ville inte Ove vara med längre och det var väl bäst så, för så bra som det nu lät hade det inte låtit då. Gäst nr tre var den härliga sopranen Elin Rombo som fängslade publiken med arian E' strano ur Verdis La traviata.
Gäster och kör knöt på ett elegant sätt ihop de scener som följde. Henrik Dorsin i ny skepnad som Erik Anders Typing från Tierp besjöng sig själv som skapelsens slutmål inför hustruns (Elin Rombo) förtjusta blickar. Ola Salo gjorde entré som en ohämmat flirtig Jazzgosse, Rombo tyckte det vore dumt att försaka en stilla sådan och Dorsin påpekade att tre rum och kök i Sunnersta var ändå inte så dumt.
Aktfinalen blev en höjdpunkt med några av numren ur Jesus Christ Super Star. Elin Rombo var Maria Magdalena, Henrik Dorsin var Herodes och Ola Salo för kvällen Judas medan kören förstås var den lättledda folkhopen.
Efter pausen framförde OD Soldatkören ur Gounods Faust med sedvanlig briljans innan ett nytt triangeldrama utspelades, nu till musik från La Traviata. Salo och Dorsin turades om att sjunga älskarens parti (inte så pjåkigt, faktiskt) och Salo tog denna gång hem segern. Dorsin som nu fick scenen för sig själv framförde som trubadur typ Cornelis Vreeswijk sin hit. En gaffel kort, och inspirerades av publiken till att improvisera litet extra.
Andra avdelningens höjdpunkt var uruppförandet av Anders Hillborgs tonsättning av Gunnar Ekelöfs dikt O dessa ögon. Ovanpå körens ömsom dissonantiska ömsom harmoniska klangmatta svävade Elin Rombos enastående röst. Ola Salo hade svårt att toppa detta men gav sitt bästa: Calleth you cometh I i en mäktig version.
Det var omöjligt att inte harangera Robert Sund på ett jubileum. Ett av hans finaste arrangemang, Den vackraste visan av Ture Nerman och Lillebror Söderlund sjöngs innerligt vackert av kören och Sund fick ta emot publikens jubel från scenen.
Det drog ihop sig till final. Queens’ hit Somebody to love med alla medverkande på scenen rev ner stort bifall och följdes av samma bands Don’t stop me now. Garanterat ingen i publiken ville heller göra det. Men allt har en ände och stor-OD väntade. Vi OD-fans får vänta på vårkonserten.