Ett 28 musiker starkt band, men en lugn inledning. Ett slags lugn före stormen som mest låter publiken ana vilka krafter som finns under huven. En tillbakahållen gospel med oroande bakgrundsljud. Sedan startar ovädret genom att konserten går över i ett skitigt Jimi Hendrix-ljudande sväng, som i sin tur spårar ur och exploderar när alla musiker gör gemensam sak för att skapa ett välljudande kaos.
Med nära 30 musiker med namn som Goran Kajfes, Jonas Kullhammar, Mats Gustafsson, Martin Hederos, Sofia Jernberg och Mariam Wallentin på scenen samtidigt finns det nog instrument- och röstresurser för att blåsa bort en halvstor mellansvensk stad. Och nog skicklighet för att slå den kräsnaste av jazzpubliker med häpnad.
Vad som inför kändes osäkert var hur de skulle få ihop alla individuella musiker till en samspelt helhet. Att tänka så kan vara lite trångsynt, visar det sig. I de lugnare partierna, där bara några musiker åt gången står i centrum med lite blås som extra krydda sitter allt där det ska, men när alla spelar samtidigt låter det mer som att en massa soloartister släppts ner på samma plats av en slump och fortfarande kör sin grej.
Det märkliga är att det fungerar. Ljudorkanestetiken för också med sig att det givna problemet, att det oundvikligt blir resursslöseri att så många fantastiska musiker får så lite plats i var, blir mindre påtagligt. Nu får alla gott om utrymme även om det är svårt att skilja ut dem från varandra.
Ljudorkanen är också en upplevelse som varken skulle gå att få till med färre musiker eller med mindre kompetens. Ungefär lika mäktigt är det när orkestern byter spår och spelar som ett konventionellt och disciplinerat storband. Fin kontrast innan någon bryter sig ur, några till följer efter och det är tillbaka i det kaotiska igen.
Att se Fire! Orchestra är som att se en osannolik tankelek förvekligas. ”Tänk om man samlade merparten av Sveriges bästa jazzmusiker i ett band och lyckades få alla att spela bra ihop.” Resultatet liknar de där drömmarna man blir besviken av att vakna upp ifrån.