Det finns tusentals bevis för att Sverigedemokraternas kulturhygieniska politik är rent nonsens. Artister som Manu Chao, Che Sudaka, Gogol Bordello och nu Hindi Zahra är några av de starkaste. Hur skulle något så lyckat kunna vara fel?
Artister som kommer i kontakt med andra musikkulturer på semestern och bestämmer sig för att göra multikultimusik låter oftast krystade. För att något sådant ska fungera krävs mångåriga engagemang, massvis med lyhördhet och samarbeten över kulturgränser. Artister som startar sina musikliv i städer som Paris och Barcelona har den delen gratis i ryggmärgen, även om de naturligtvis också måste kämpa för att musiken ska bli bra.
Hindi Zahras musik är också omöjlig att riktigt kategorisera. Visst hör man berbermusik från hemlandet Marocko, modern pop, jazz, reggae, blues och rock, men oftast är beståndsdelarna så fint ihopsmälta att de är svåra att skilja ut från varandra. Om hon hade lärts upp på en mindre etniskt blandad plats skulle den i grunden ganska enkla popmusiken antagligen antingen blivit tråkig radioskvalpop eller konventionsstel folkmusik. Nu sprudlar och myllrar den av brokigt liv och får många i publiken som trodde att de skulle få se traditionell musik att häpna.
Men det har inte bara med Hindi Zahras multietniska bakgrund att göra. Även bandet som inte är något ihophafsat turnéband utan består av vänner som med i alla steg av låtarnas utveckling är viktigt. Deras stora samspelthet öppnar upp för improvisationer, som gärna hade fått ta ännu mer plats.
Som scenartist låter Hindi Zahra inte heller några begränsningar styra. På Konserthuset växlar hon mellan urladdningar som liknar afrikansk religiösa riter, stillsamma akustiska delar och amerikanska utlevande rockkonserter. I det senare levererar hon med störst auktoritet. Under de mest intensiva stunderna kan man höra Janis Joplins andestämma eka mellan de marockanska Atlasbergen.