För tio år sedan led 800 miljoner människor av allvarlig undernäring, idag är siffran 1 miljard och om tio år beräknas den ha stigit till 1,2 miljarder. Internationella organisationer sätter upp det ena ”millenniemålet” för svältens utrotande efter det andra, men målen uppfylls inte. Verkligheten vägrar lyda de välmenta deklarationerna.
Till råga på allt köps idag stora arealer av bördig mark upp i länder med hög andel fattiga människor av redan rika eller ekonomiskt expansiva länder som t ex USA, Kina, Indien och Sydkorea för eget framtida nyttjande för matproduktion. I Tanzania odlas på konstbevattnade marker sockerrör som blir till etanol som hälls i SUV:arna på europeiska motorvägar.
Ut ur fordonen strömmar gaser som påverkar Jordens klimat. Temperaturen stiger, oceanerna försuras och svämmar över bördiga kustnära regioner där hundratals miljoner människor bor, och redan torra regioner blir ännu torrare med sjunkande matproduktion som obönhörlig konsekvens. De värsta oroshärdarna finns i dag just där öknarna blir ännu torrare, hungersnöden allt värre, desperationen allt djupare. Sötvatten för konsumtion och konstbevattning – är det nästa ”oljekris”?
Människans grundliga rekonstruktion för egen vinning av Jordens ekosystem har lett och kommer att leda till en kraftig nedgång i biodiversiteten. Medan en cyniker kan vifta bort låt säga de sista restbestånden av tigrar och pandor som kuriositeter, bör hon akta sig för en lika lättfärdig inställning gentemot de organismer som svarar för tunga ekosystemtjänster som exempelvis gasbalansen i atmosfären, surhetsgraden i sjöar och vattendrag och näringsomsättningen i marken. En hel del av den föda vi äter har vi flitiga bin och andra insekter att tacka för, och deras insatser som pollinatörer har uppskattats motsvara ett värde på många miljarder euro per år.
Ökad nöd destabiliserar nationer och leder till samhällens kollaps. I Jordens tjugo fattigaste länder (ett i Nya världen, nämligen Haiti, de övriga jämnt fördelade mellan Afrika och Asien) är det svårt att se några politiska, sociala eller ekonomiska framsteg. Tvärtom förutspår åtskilliga experter en förestående ”civilisationskollaps” i länder som dessa, särskilt som de ofta regeras av en korrupt klick eller släkt som lever i ett fullkomligt skamlöst överflöd.
I skrivande stund finns det ungefär 6,8 miljarder människor på Jorden. Varje år ökar antalet med 80 miljoner. En förhoppning är att ökningen om ungefär femtio år ska ha avstannat och jämvikt inträtt vid en nivå på mellan 9 och 9,5 miljarder. Det är cirka 2,5 miljarder fler människor än idag, dvs ett nytt Kina plus ett nytt Indien. Med tanke på att en avsevärd andel av mänskligheten idag lider av undernäring, hur ska Jorden klara att ge en mycket större befolkning än den nuvarande en dräglig levnadsstandard? Vissa resurser är faktiskt ändliga och kan inte fås att öka oavsett vilka vetenskapliga framsteg som än görs.
En beaktansvärd omständighet är att proportionen av åldringar i framtidens befolkning kommer att vara mycket högre och av barn mycket lägre än för närvarande. Ökar detta utsikterna för politisk och ekonomisk stabilitet, eller innebär det tvärtom ytterligare en belastning? I den frågan är meningarna delade.
Skrämmande nog finns det trots den olycksbådande folkökningen starka krafter som försöker förhindra familjebegränsning eller till och med öka nativiteten i sina respektive hemländer. Och hur kommer det sig att varenda politiker från kommunal till internationell nivå tycks se befolkningstillväxt som något obetingat gott?
Kan man få förändringens vind att byta riktning?
Det finns optimister som tror att vetenskapliga framsteg kommer att rädda oss ur vårt predikament. De pekar som ett exempel på ”den gröna revolutionen” som lindrade nöden i Asien – men bortser från att redan dess upphovsman, Norman Borlaug, i sitt tal när han 1970 fick Nobels fredspris påpekade att de nya grödorna endast gav ett rådrum och ingalunda löste den globala försörjningskrisen. Och då kände han ändå inte till den nu så uppenbara klimatförändringen som – oavsett om den är människovållad eller ”naturlig” – i allra högsta grad kommer att förvärra försörjningsläget för Jordens befolkning. Tidigare problem har gått att lösa, men därav kan man inte dra slutsatsen att man kommer att lyckas med dem som nu är aktuella, eftersom de är av helt annan karaktär och Jorden redan är fullsatt. Det är lätt att bereda plats för tjugo nya gäster i en halvtom restaurang men inte i en där alla bord redan är upptagna.
Andra framtidsspekulanter predikar att vad som krävs är en revolution i vårt sinnelag och vår etik så att global solidaritet och sparsamhet med alla slags resurser kommer att genomsyra vår livsstil. Tyvärr tyder både historien och dagsläget på att en sådan förändring är oerhört svår. Vissa framstående miljöexperter har föreslagit att alla rika länder måste göra som skedde under Andra världskriget: införa ransoneringar. En viktig skillnad är emellertid att då existerade för varje land ett hot eller en fiende, vilket utan tvivel ökade människors beredvillighet att acceptera begränsningarna. En amerikansk president sa vid ett tillfälle att ”amerikanernas livsstil är inte förhandlingsbar”. Samma sak hade ledare i alla Jordens länder kunnat säga utan risk för opposition från sitt folk. Gärna mer åt ”andra” – men inte på ”vår” bekostnad!
Mänskligheten befinner sig i en bokstavligen existentiell kris, även om allvaret kan vara svårt att inse för oss lyckligt lottade nordeuropéer. Är det rentav domedagsdax?